Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kens fortsättande kolossal (467 röster mot 43
och 5 blanka sedlar). Trots detta meddelade
Massatseh, att förbundsstyrelsen efter
grundlig prövning funnit sig böra förklara
strejken avsluta-d i vad den rörde förbundet, och
Vorholzer meddelade telegrafiskt detta åt
representanten för arbetsgivareföreningen.
Hen de strejkande hade redan mottagit sin
förbundsstyrelses beslut med sådant oväsen,
att någon muntlig motivering icke kunde
lämnas. Förbundsstyrelsen nöjde sig med att
den hade flått’ Skriftligt av verkstaden
på ds medgivanden inan uppnått, att söka
körama längre ansåg man utsiktslöst. Och,
tiill adie man:
’’Det kan ieke heller vara de strejkandes
mening att ensamma besluta i så viktiga
frågor. I såidairt som rör samtliga arbetare, har
centralstyrelsen att fatta de beslut, sam
synas absolut nödvändiga i det helas intresse.”
De ’.strejkande ansågo däremot detta vara
•en krärJkniiig av deras fria
självbestämnings-rätt oe.iv-förklarade i en .resolution att de
ansågo sin f o .te r i n g s o m ens a m t a
v-gö ran de; de vädjade till övriga
metallarbetare i trakten att ta parti i stridsfrågan.
Vilket också skedde på stora
fackföreningsmöten i Man.ii.heim och Ludwigshafen ,där
men nästan enhälligt gjorde .skarpa
uttalanden mot förbundsstyrelsen oah de lo’kala
förtroendemännen. T Mannheim uppsades en
av dessa från sin anställning oeh man
uttryckte sitt beklagande över att icke kunna
göra detsamma med Massatseh och
Vorliol-zer. Men man räknade på en
distriktskongress inom fackförbundet, och lovade att till
nästa förbundskongress ’ ’endast sända
sådana ombud, som ville kraftigt ’bekämpa
sådana utväxter”.
MetaJlarbetareförbn n dets liållni ng hade
emellertid till följd att lockouten
inhibera-des och verkstaden förklarade de strejkande
välkomna tillbaka. En del ha återgått, andra
s t r e j’ka fortfar a n d e.
De strejkandes resonnemang var nu att
man genom energiskt motstånd oeh genom att
taga emot lockouten skulle ha kunnat pressa
arbetsgivarna längre än nu .blev fallet, urer
man efter för ett lockouthot, så få ju dessa
ett vapen, som de alltid komma att tillgi-ipa
mot varje ’löneförbättring.
Dessa invändningar röra emellertid,
anmärker, Bernstein, idke den rättsfråga
som det här .gäller. Att anan kunnat komma
längre är ett anta g a n d e, som varken kan
absolut bevisas eller vederläggas. Ocli att
ledningen här böjde sig för arbetsgivarnas
ultimatum, visar självklart icke att den
alltid kommer att så liandla. Naturligtvis kunna
arbetarledare bedöma en situation felaktigt,
nien erfarenheten har tillräckligt visat att
också den massa, som .står i en dvlik strid-
%
kan göra högst, ödesdigra misstag om
ställningen. Murarestrejken i Berlin 1907, som
’beslöts av massan mot ledningens råd och
sr/.n avlöpte så olyckligt, lämnar ett typiskt
exempel härpå.
Men de.n stora frågan är: var skall i
dylika fall avgörandet ligga? Hos massan,
svarar „den som uppfattar demokratin rent
formalistiskt”. Men vilken massa? De
direkt Intresserade, eller hela organisationen?’
Ilärpå svarar Bernstein:
”Säger man: de direkt intresserade, så
predikar man icke demokrati, utan
anarki. Något sådant vore endast
möjligt att konsekvent genomföra om
organisationen vore upplöst i idel autonoma
grupper. I den utvecklingsgrad industrin numera
nått komma arbetsgivarna, när det är
allvar, alltid att göra hela organisationen
ansvarig för dess enskilda sektioners
uppträdande, oavsett 0111 organisationen är ordnad
frderalistiskt eller centraHstlslkt.
Arbetarnas solidaritet kan icke konstitueras blott
fnån ena sidan. Är den en realitet för
arbetarna i n b ö r d e s, så bur den det oc kså
för arbetarna i deras förhållande till a
r-b e t s g i v a r n a. Här finnes ett organiskt
sammanhang, som icke låter besvärja bort
sig med talesätt. Ja t. o. m. anarkisternas
fullständiga autonomi (självbe.stämmelserätt)
s’kulle icke kunna ändra något i detta. Vore
den bokstavligt förverkligad, d. v. «. om
grupperna ginge fram var för sig utan något
s-lags föregående avtal, skulle den leda till
sönderplottring av krafterna och därmed
slutligen till förlamande av
arbetarnas aktions k r a f t. Men så snart
de fria grupperna handla efter gemensam
plan, så göras de ena ansvariga för de andra,
och då farväl med den. absoluta
självibestäm-n ingsrätten! Den är en illusion i
arbetsgivareföreningarnas tidevarv. ’ ’
Med ihänsyn till arbetarnas växande
aktiva och passiva, solidaritet vore det, sluter
alltså Bernstein, vida riktigare att alltid låta
hela organisationen ha det slutliga
avgörandet. Men häremot resa sig pra’ktiska be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
