Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gäller en periodisk publikation, som
må&fce vara ute på visst dato, eller en
officiell beställning. Ombrytaren är
”kvinnobafcare ”: lian försenar med
vilja arbetet ’en timme. Kvinnorna bli
tvungna till nattarbete och
kvinnoha-tären signailerar geuoni sin
fackförening lagbrottet för inspektören. Har
detta iskett några gånger under ett år,
äro böterna uppe i tusen francs.
Arbetsgivaren, som kanske velat
respektera lagen, är tvungen att avskeda sina
sätterskor. Att detta itankeexperiment
stundom förverkligats, ■förnekas icke av
!fa ckf öreni mgsl ed n i ngen.
Intet under vid sådana förhållanden,
att den kvinnliga fackförening, som
dock till sina tänkesätt i övrigt stod
den socialistiska arbetarerörelsen nära,
som sitt första livstecken utåt 1899
presenterade en petition till
handelsministern om u p phävande av
förbudet mot kvinnligt
nattarbete. Den kvinnliga
fackföreningens saga vart för resten icke
lång. Den >hade lyckats gruppera ett
par hundra ar bet er skor och arbetade
på att så småningom i godo höja de
kvinnliga lönerna i nivå med de
manliga. Under det strejk pågick i Nancy
inkom från denna ort till
fackföreningen begäran om arbeterskor. Utan att
göra sig närmare underrättad om
saken, skickade sekreteraren ett tiotal
sätterskor på god tro. Nyheten om att
den kvinnliga fackföreningen främjat
strejkbryteri spreds som en löpeld och
fackföreningen uteslöts från Paris’
ar-betarbörs. Som denna, som bekant, är
till sin materiella sida en kommunal
institution, drogo sätterskorna saken
inför myndigheterna, som naturligtvis
gå vo dem rätt. Det moraliska avbräck
fackföreningen lidit, (hade dock varit
för stort, för att den skulle lyckas hålla
sig uppe. Och det är utan samling
som sätterskorna numera ha att söka
föra sin strid på två frOnter, mot
arbetsgivarna odh mot den typografiska
fa eko r ga n i satio n en, en strid, som gunås
inte kommer att mildras av, att ett
femtiotal sätterskor av Paris’ ungefär
2,000 för ögonblicket göra
strejkbrytar-tjänst för normal s ä t t e r s k e-lön. En
och annan gör det med det
resonne-mang, som en av de intelligentaste av
stiftarinnorna av sätterskesyndikatet
serverade mig på den kritik hon anade
under mina frågor: ”Solidaritet! Det
kunde möjligen männens fackförening
ha visat oss, när vi bildade vår
iförening och jag giek till dem
med begäran, att vi skulle få
ansluta ess eller att de åtminstone
skulle stödja oss. Men då svarade de
mig: ut med kvinnan ur vårt yrke, vi
vilja inte ha med er att göra! Nu ha
vi blott att ta det arbete, där vår
tariff är respekterad, utan att fråga
efter, om vi ersätta dem, som blott vilja
utrota oss.”
Det synes mig, som om i det utropet
och i de fakta, på vilka det syftade,
ligger en allvarlig varning till
fackföreningsrörelsen och till arbetarerörelsen
i allmänhet. Det är möjligt och jag
vill så hoppas, att Sverges arbetare,
relativt sett, icke ha stort ’behov av den
varningen. Men det gäller, att
arbe-tareröreteen icke som fiende mottager
kvinnan, då hon stundom till synes
ganska ovis stiger ut på det ekonomiska
eller politiska arbetsfältet. Måtte den
inse, att de kvinnliga brotten mot
framstegslinjen blott alltför ofta bero på,
att kvinnan, medvetet eller omedvetet,
för en kamp på t-vå fronter.
Kvinnans uppvaknande till fordran på en
självständig och självtillräcklig
existens är ett faktum, lika väl
Tiden tur 3, 1909
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
