Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det 1881 bildade ’
Wkarbetarefiörbun-det” i realiteten är Frankrikes
istarkaste och mäktigaste fackförbund, men
det är dook att spänna bågen väl högt
att tro, att deas vdi ja skall vara nog
för att hämma en annan
frigörelsekamp, skäll föra ’kvinnan tillbaka till
att vara blött mannens tjänarinna i
hushållet eller till att på
arbetsmarknaden nöja sig endast med de
svältav-lönade yrkena —- förbundet har aldrig
gjort något för att hindra kvinnorna
att som häf t erskor och vikerskor
förtjäna två francs per natt!
Att det iså småningom blivit inte
bara den illojala konkurrenten,
som man velat åt, utan den kvin
n-1 i g a konkurrenten kort odh gott,
framgår otvetydigt av 80-talets olika
kongressbeslut, ’där det till och med
hetat, att ikvinnan ej ens med lika
lön skulle mottagas i fackföreningarna,
”enär de goda lönerna inom
typografyrket skulle lockä alltför många
kvinnor att lämna sina sämre avlönade
yrken”. Emellertid har praktiken inte
givit den gamla taktikens anhängare
rätt. Och iså ’började så småningom
den manliga fackföreningen, utan att
därför släppa sitt utrotningskrig, i sina
fö’rdrag med mästarna intaga
bestämmelser om kvinnornas lönevillkor,
alltid kompletterade med bestämmelser,
att endast så oeh så många sätterskor
få användas och i den män de lämna
sina hefattningar icke ersättas.
Kom Så 1892 års arbetarskyddslag
med sitt förhud av kvinnligt
nattarbete för de fack, som inte
förmenades, liksom häftning och
vik-ning, vai’a oundgängligt kvinnliga och
som därför undantogos. Så vitt jag
ur arbetsinspektörernas rapporter
kunnat finna, klagade väl arbetsgivarna
över de svårigheter lagen ålade dem,
men gjorde vad de kunde för att ställa
sig lagen till efterrättelse, utan att
därför avskeda sin kvinnliga perisonal.
Exempelvis anföra inspektörerna
mass-avskedanden av manlig ungdom, men
intet enda fall, där kvinna avskedats
till följd av den nya lagen.
Statistiken för början av nittiotalet visar ock
■ett starkt avtagande a;v gossarnas
antal, under det att kvinnornas antal
inom de inspektion underkastade yrkena
tyckes tämligen normalt stiga.
Antalet stämningar för ’brott emot lagen var
ganska obetydligt. Berodde det endast
på ovana hos inspektörerna ? Nej, den
kolossala skillnaden mellan de första
oeh de senast förflutna årens
stäm-ningsprocent beror nog till en mycket
stor del därpå, att de manliga
fackföreningarna, tack vare speciella franska
förhållanden, av 1892 års lag kunnat
göra ett vapen mot sina kvinnliga
konkurrenter. Och att de med
’hänsynslöshet begagna sig av detta medel är
en sak, som de inte en’s själva göra sig
besvär att dölja.
”överlöparen” Millerand, som i
tysthet gjort så mycket för den franska
afbeitareklassens framdnarsch, ännu
sedan han blivit satt på kättare-listan,
utfärdade bl. a. två dekret, som givit
fackföreningsrörelsen oanade medel i
händerna. Det ena ålade
arbetsinspek-törerna att ingripa på
fackföreningarnas begäran. Det andra var en
uppfordran till kommunerna och andra
administrationer att låta islna trycksaker
blott ombesörjas av firmor, som
tillämpade fackföreningarnas pristariff. Att
tariffen tillämpas, visas endast av, att
tryckalstret bär fackföreningsmärket,
”le labei”. Men där kvinna
medverkat till sättningen, medger icke
fackföreningen ”iabelis” påsättande...
Än värre har det förra dekretet
använts. Ingenting hindrar oss att göra
följande lilla tankeexperiment. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
