- Project Runeberg -  Tiden / Första årgången. 1909 /
3:19

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’Denna lagis historia ’är ungefär liika
uppbygglig soin lagen själv. De
motsvarande bestämmelserna i den gamla
kyrkolagen hade längeisen befunnits
antikverade, våra samhällsbevarare
ansågo sig behöva en färskare lag. Men
en, om inte två gånger strandade dess
införande på andra ikammarens
motstånd ; Stockholmsbänken oeh S. A.
Hedlund på Gröt ébor gsbänken gingo allt
för illa åt den. Men så kom det
ögonblick, då Stockholmsbänken var besatt
av de berömda t j u g ut v å minor
i-t e t s r e p r e s e n t a n t e r n a, och då
den gamle kämpen från Göteborg icke
längre tillhörde kammaren. Nu
passade man på — och lyckades. Den
ende talare av någon ’betydenhet i
andra kammaren mot lagen var — hr
P. P. Waldenström — hains anförande
är än i dag högeligen läsvärt; om han
fortfarande vill stå för det, är mig
visserligen obekant. Men mot de
kompakta skaror, som den tiden
fylkade sig kring Liss Olof Larssons
kommandostav, förmådde hans vältalighet
intet — lagen kom till stånd och
finnes än, och hur många dugande krafter
den hållit borta från kyrka och skola,
är ledsamt att tänka på.

Nu säger visserligen ordspråket:
”det bliir inte ,så hett ätet, som det är
kokt”, oeh detta kan vara sannt —
ibland. Under tider av ett mera
frisinnat skaplynne kan prästen måhända
våga sig rätt långt ut på andra sidan
”lärans” råmärken; men kommer så
reaktionen, såsom den för sed haver,
ett tu tre ’till makten, så måste han
skyndsamt vända seglen och söka
hamn, eljest går det honom illa. U
t-s i k ten därtill finnes alltid, och den
utsikten skrämmer; eller kanske
isna-nare: den gör, att de teologiska
lärosalarna och lärostolarna huvudsakligen
befolkas av personer, bland v^ilka en
yngling med frisinnad odh vetenskaplig
läggning icke har någon riktig
trevnad. Under min Uppsalatid brukade
inom den ’teologis/ka
studentföreningen trosstyrkän i dess meisit
credo-quiia-ahsurda form drivas rent av
som ett slags sport. Möjligen är
det något ’bättre nu, men i för-

hållande till tidens kraf antagligen
föga ibättre. Undantag finnas, men de
bestyrka merendels och i mångahanda
måtto regeln. En annan sak är, huru
begreppet svenska kyrikans lära skulle
i vår tid ta sig ut, o m det verkligen
komme till avgörande inför domstol,
d. v. s. i sista hand hovrätten eller
högsta domstolen; den absoluta
frånvaron av dyilka Rättegångar
tyder dock på, att man, måhända
å ömse sidor, men säkert å den
mer eller miind’re ‘frisirinade, drar sig
för att låta det komma till en verklig
kraftmätning.

D;en ställning, som våra liberala
partier, ja äiven de radikala och
socialdemokraterna intaga till denna fråga är
märkvärdigt kylig och osympatisk.
Alla deras strävanden, öppna eller
hemliga, gå iut på att isolera
kyrkan, skilja den ifrån sikolan och
små-ningen från all ’befattning med
borgerliga angelägenheter. Men
någon tanke på, att kyrkan själv
kunde blii hättre, än den nu är,
tyckes man alldeles icke hysa. Och
dock ’ligger detta tydligt vis i
samhällets egen hand. V i h’a ju (ingen utom
landet ’boende påve att göra med; det är
lagstiftningen och d e 11 uteslutande,
som ’bestämmer, hurudan kyrkan skall
vara; det är våra riksdagspartier —och
framför allt det liiberala partiet genom
sin flathet och obeslutsam het gent emot
de reaktionära anloppen — som
fak-tlitsikt tvinga kyrkan att vara som
den är, på samma gång man dock helst,
vill vara den kvitt. Hur orimligt är icke
detta! Om ett samhälle besvärais av
ett osunt, smittoförande område i sin
mitt, så är det visserligen en hjälp för
tillfället att avstänga detta från
beröring med yttervärlden, men en
varaktig hot vinnes endast genom att
sanera det, riva ner de värsta rucklen,
avleda de skadliga vätskorna, låta ljus
och luft strömma in. I motsatt fall
sprider smittan sig ofelbart trots alla
försiktighetsmått —• ’erfarenheten från
de länder, idär ’kyrkan fullständigt
skilts från staten är i det hänseendet
icke vidare uppmuntrande; och det
förefaller mig, som 01m i alla händelser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:29:54 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1909/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free