Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
härvidlag den revolutionära
syndikalismen? I Frankrike finns det
naturligtvis rena anarkister, som inte vilja
ha med några som helst organisationer
att skaffa. I den anarkistiska
tidningen ”Les Temps ’Nouveaux” citerades
1907 ett berv från K r a p o t k i n,
vilket Hubert Lagardelle anför för att
belysa skillnaden mellan den rena
anarkismen och den r&volutionära
syndikalismen. Krapotkin skriver bl. a.
på tal om några anarkisters,
Pelloutiers, Yvetots m. fl. deltagande i F. ’B.
T :s verksamhet:
”Helt visst gör den anarkist, som
ansluter sig till en fackförening, ett
medgivande, ett av dessa
medgivanden, som göra den rådande
samhällsordningen ännu mer förhatlig.
Kommer man in i fackföreningsrörelsen,
rycks man med liksom i parlamentet.”
Det var ett profetiskt orid från en vis
man. Krapotkin känner världen och
människorna. Hans meningsfrände,
men antipod i övrigt, hr Hinike
Berge-gren, sade också i ett ljust
ögonblick vid sista partikongressen att
han inte vågade låta sig
inväljas i riksdagen, ty då skulle han
bli som ”de andra”. Nej’,
anarkisterna måste vara proletäriska
pelarttnelgon, amna/rs miste de så lätt
sin gloria. Ty stege de ned på v e r
k-1 ii g h >e ’t ’e n ’s, på den dagliga o c h
p r a k t i is k a k 1 asskampens
mark, skulle sakförhållandenas makt,
om de äro normala oeh logiskt
tankande mäomiisfeor, förvandla dem.
Tusentals anarkistiska ungdomar ha genom
de n n ia ’ ’handlingens propaganda ’ ’,
inte i form av boimblkastning, utan av
arbete, bOiiivit is ’o c i a 1 d e m o k r a t
i-s k a märkesmän. Från ”die Jungen”
i Berlin ha revisionisternas leder re-
kryterats; en Robert Schmidt och
Johannes Timm äro exempel härpå.®
Också i Frankrike äger, trots allt, en
liknande, långsam utvecklingsprocess
rum. Efterföljande skildring av C. G.
T :s historia under de sista tio åren
skall söka visa att franska
fackföreningsrörelsen efter en period av
högtflygande och överspänd
revolutionsro-mantik nu håller på att glida in på
samma banor som de engelska, tyska
och skandinaviska arbetarna längese’n
beträtt. Medan våra
Skråköpings-syn-dikalister inbilla sig vara sista modet
och tip-top i revolutionärt avseende,
börjar man i syndikalismens eget
moderland alltmer målmedvetet lägga sig
till med den engelska reformdräkten
som den på längden klokaste och
sundaste för fackföreningsrörelsen. Denna
tendens i utvecklingen kan visserligen
motverkas, men ej upphävas av den
revolutionära stämning som för
tillfället tycks ha bemäktigat sig en del
av den franska arbetarerörelsen med
anledning av konflikten mellan de
franska statstjänarna och regeringen.*
* *
*
* En av vårt svenska partis imärkesmän,
”Ny Tids” redaktör, riksdagsmannen A. C.
L i n d ’b 1 -a d, var ocikså umder sin första
beikantskajp med socialismen i Berlin inne i
idenna krets av entusiastiska unga viljor, som
venkligiheten sedan snart lärde att se på
tin-igen som ide ä r o, icke Ibara som man krande
önska att de vioro, odh som just därför också
ikunnat uträtta nägot för att förändra
den ’bestående venkligiheten i riiktning mot
vad den b.ör bliva.
* Postkonflikten i Frankrike är en strid
om föreningsrätten. Förhållandet
skulle vara analogt här i Sverge, om
civilminister Hamilton toge sig för att
trakassera t. ex. Järnvägsmanna- eller
Postmanna-förbundets medlemmar, ifall de, som svar
på hotet från statsrådsbänlcen under Hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
