Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konto två gillade
decharge-anmärknin-gar och en huvudtitel, vid vars
behandling hans inlägg påtagligen ej
vägde ett uns i andra kammaren.
Och sist, men sannerligen icke
minst: finansministerns
svartmålning av statens finansiella läge
dagen efter den gemensamma
votering, som beslöt det högsta
flottanslaget, gav anledning att få skarpt
tecknad motsättningen mellan svensk
konservativ och engelsk radikal
skattepolitik, den som främst är öm om de
rikas pung och den som vill till
statens behov främst anlita dem, vilka
i första rummet dra fördel av statens
hela ordning. Så följde avslaget i
andra kammaren på maltskatten och
därpå den fruktansvärda vidräkning, som
tvang regeringens förut starkaste man
ned på knä, när hr .Staaff med hr
Swartz’ egna ord visade hur
fullständigt främmande ”renässansens”
af-färsmoral är för ens en tanke på att
det dock kunde skapas fram en
mindre ursäktande, nej mindre
berömmande uppfattning om dem, som
begagna sig av lagens brister till att
tillägna sig själva medel, vilka
rätteligen bort tillkomma fosterlandet,
den i festtalen så prisade allas vår
mor ...
Efter den granskningen föll utan
svärdslag regeringens principiella
anspråk att få för framtiden dela med
riksdagen makten över de stora
inkomstkällorna, och hr Staaff satte
pricken på i’t, då han sade ifrån, att
första förutsättningen för sådan
m aktutvidgning åt regeringen måste
vara garanti för att denna icke kan
stå i motsättning till den folkvalda
kammarens flertal. ’Så grundligt var
avvisandet, att finansministern ej
fullföljde den avsikt han först affischerat
att likväl begära denna rätt
provisoriskt för de närmaste åren. I
unghögerns tidskrift hade cl :r Adrian
Molin givit finansministern trösten:
den där saken blir alls ingen
konstitutionell stridsfråga, det rör ju bara
”en praktisk anordning”. Vi undra
så smått, om hr Swartz känner lust,
efter vad som passerat, att särskilt
tacka den bagatelliserande hjälparen.
I sanning, vore det så som en annan
auktoritet från samma läger, kand.
Haralds, grundat ut, att för framtiden
få vi inga totala ministerkriser, bara
’ ’enstaka ministrar ’ ’ som gå — det lär
nämligen bli ”svensk”
parlamentarism — så borde skäl verkligen
föreligga för åtskilliga av hr Lindmans
kolleger att reflektera, om ej hr
Hammarskjöld i själva verket utvalt den
bättre delen. Men de trösta sig väl
med att pinan för denna gång är slut.
Och då de tänka på det gamla ordet
om ett ministerår: ’ ’åtta månaders
straffarbete och fyra månader på de
anklagades bänk”, så skall säkert
efter 1909 års kampanj mer än en mena
i sitt stilla sinne, att ”straffarbetet”
egentligen är ett himmelrike —•
relativt förstås.
* *
*
Men denna rad av bataljer, som satt
sin särskilda och nya prägel på den
gångna riksdagen, har en helt annan
och större betydelse än som mätes i
individuella stämningar hos några
ministrar. Dessa strider ha varit den
oundvikliga sammanstötningen mellan två
motsatta samhällsmakter, vad gamle
Gladstone på sin tid kallade
”klasserna ’ ’ mot ’ ’massorna ’ ’ och den förste
liberale statsministern i Sverge, just då
han lämnade sin plats, betecknade som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
