Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”herremakt” mot ”folkmakt”. Man
märker att klyvningen här icke fullt
sammanfaller med den socialistiska
formeln: kapitalister mot arbetare,
men så svarar också den av hr Staatf
använda beteckningen till ett tidigare
socialt skede, där de äldre
mellanlag-ren ännu betyda mycket mera än vid
industrialiseringens fortgång blir
fallet. Men framför allt liar
beteckningen sitt fulla berättigande som uttryck
för att striden till en början gäller den
sociala demokratins förutsättning och
formella utgångspunkt: den
politiska demokratins förverkligande,
erkännandet av f o 1 k e t i v a 1 som
högsta instans över styrelsens kurs.
Att d e n kampen nu står med sådan
klarhet inför oss är den bestånclande
förtjänsten hos 1909 års riksdag. Den
proklamerades, som vi alla minnas,
våren 1906 — men det blev tills vidare
blott socialdemokratin som i sitt
förslag till författningsrevision drog
konsekvensen och pekade på
första-k a 111 m a r-v ä 1 d e t som fienden, på
vars besegrande allt berodde. Så kom
1907, då den Lindmanska
kompromissen åter grumlade linjerna, och följden
härav fingo vi ta i det liberala
nedläggandet av vapnen mot 1907 års
beslut samt i slutlikvidens tunga dag den
10 febr. 1909. Men sedan dess har det
ljusnat. Förskjutningen inom högern
har varit oss en mäktig hjälp till
klarhet. Den gemensamma striden mot en
agressiv regering, som genom
utrensningen kastat de sista förankringarna
åt moderat-liberalt håll, har börjat lära
vänsterns båda grupper den enkla,
men för många så svåra konsten att gå
en smula i ordning med frågorna och
medan man har högern att värja sig
mot icke samtidigt utan nödvändighet
yppa strid med grannen, som också
värjer sig. Och så har det kommit att
nu, vid riksdagens slut, väl hela
vänstern kan sägas vara enig därom att
den började
författnings-kampen måste genomf ö r a s,
tills i ena eller andra formen
lierre-makten även här i landet kapitulerar
och en regering m o t andra
kammarens flertal blir en omöjlighet.
Att det nödvändiga samarbetet för
detta närmaste politiska huvudsyfte
alls icke utesluter självständig aktion
från vårt partis sida även då vi veta
att de liberale ej följa, det visade sig
vid de båda senaste
interpellationer-na, 0111 polisgodtycket mot
demonstra-tionsrätten samt om tsarens besök.
I det förra mötte vi en vänskaplig
neutralitet, i senare fallet däremot vägran
att ens upptaga ärendet till debatt. Då
interpellationens motivering redan
sagt väsentligen vad vi ville och
behövde, drabbade ju denna vägran
egentligen majoriteten själv och må
ur den synpunkten möjligen anses
vara majoritetens ensak. Men visst
är att icke lider vårt parti av att stå
som parti absolut ensamt när det
gäller att framföra en civilisationens
protest mot det ohyggligaste barbariska
system, som står kvar inom de
europeiska staternas krets!
Sådana liberala svagheter komma
helt visst icke att utebliva också i
fortsättningen av partiets bana, även
som oppositionsparti. Men viktigare
är det faktum, som står såsom en
viktig behållning av vårt självklart denna
gång fallna förslag till
författningsrevisionens fortsättning, att tanken på
en allsidig prövning av frågan
hur första kammarens makt skall
genom nya grundlagsstadganden
begränsas nu icke längre avvisas från ledande
liberalt håll. Utan tvivel ha vi även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
