Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tanken på ändrad taktik mot
statskyrkan haft eller har sitt säte.
Denna strömning inom
socialdemokratin har mötts av en likartad sådan
utom densamma. Märkligt nog har
statskyrkan, samtidigt som den gått
tillbaka i makt, vunnit i sympati.
Detta har märkts t. o. m. hos de
frireligiösa. Det var ej länge sedan
Waldenström varmt talade dess lov för
sina häpnande meningsfränder, och
under sista valrörelsen kunde man väl
märka ett nära förbund mellan
högkyrkan och frikyrkans höger, ett
förbund som för visso, när det behöves,
finns kvar, trots P. P. W:s
förbluffande omsvängning vid sista kyrkomötet,
där han som bekant motionerade om
statskyrkans avskaffande.
Varför gjorde Waldenström detta?
Av övertygelse, det betvivlar jag ej,
men en man som P. P. W. har sina
övertygelser i tygeln och släpper ej i
fåvitsko fram en för några år sedan
och en annan nyss. Var då motionen
blott en bluff, avsedd att övertyga
trosförvanterna, att hövdingen hade
kvar något av det gamla frisinne, som
t. o. m. de funno alltför bleknat?
Säkerligen har en dylik avsikt
medverkat — den nåddes också — men ren
bluff var motionen knappast, det hade
varit för oförsiktigt. Nej, det som
innerst låg bakom, var den öppet
utsagda och — behöver jag säga
det? — högst kloka beräkningen,
att om ej kyrkan nu blir skild
från staten, så blir den det antingen
senare och då på sämre villkor, eller
ock blir den alltjämt förenad med
staten, men kommer då under den
växande demokratins herravälde.
En skilsmässa nu skulle i
möjligaste mån bevara såväl
kyrkans rikedomar som dess
reaktionära karaktär samt lämna förbundet
mellan biskopliga högkyrkliga och
Waldeniströmska frikyrkliga fritt spel
mot alla slags kättare.
Det är nog samma, fast kanske
mindre klart medvetna aning, att så
skulle det gå, som förmått de tilltänkta
kättarne och i allmänhet de frisinnade
att tveka om lämpligheten av
statskyrkans avskaffande. Till de
”frisinnade” räknar jag endast ironiskt
unghögern, i vars program statskyrkan
är en hörnpunkt. Då ju unghögern är
en rörelse bland den
universitetsbildade ungdomen, har den omöjligt kunnat
godtaga den lutherska dogmatiken,
men dess iver för religiös
renässans är riksbekant och den är
fast övertygad om — däri fullt
lika de gammallutherska — att deras
egen lära är den enda rätta och
följaktligen måste vara statens. De
liberala åter hade ett värdefullt stöd i de
frireligiösa så länge dessa måste
kämpa för religiös frihet. Nu när de
senare höra till de mest gynnsamt
ställda av alla partier och åskådningar,
märka de förra, att bundsförvantens
trohet börjar slappna. Detta vad
lekmännen angår.[1]
Vad åter angår prästerna av mer
frisinnad läggning, är — med något
enda undantag — deras iver för
statskyrkans fortvaro helt naturligt ännu
större. Det är också män ur deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
