Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ges arbetare visat under storstrejken,
har visserligen intet vägt inför den
svenska borgareklassens, inklusive den
svenska ”liberalismens” upplysta
dom. Men till ersättning har deras
sätt att föra sin strid tilltvungit sig i
hela världen utanför Sverge aktning
och beundran även från motståndarna
samt den varmaste, i handling visade
medkänsla från klassbröderna i alla
länder, där internationaliteten är
något mera än en skåderätt för de stora
kongressernas festliga samkväm. Och
i fast slutna leder, med
organisationer, vilka svällt ut i stället för att
decimeras och krossas, såsom fienderna
hoppats, återvänder arbetarhären från
slagfältet, där den med sin storslagna
uppmarsch och sin beundransvärda
långa försvarskamp givit övermodiga
motståndare en lektion om m
ass-lockoutens konsekvenser,
som alldeles säkert icke är förspilld
varken för arbetsgivarna eller för
samhället i dess helhet.
Storstrejken skall visa sig
därigenom ha trots allt fyllt sin främsta och
viktigaste uppgift: att för framtiden
göra masslockouten omöjli g. Med
denna som klubba trodde man sig
kunna slå ned allt motstånd och
återupprätta gent emot den organiserade
arbetarklassen det gamla
arbetsgivareenväldet i ny oeh ännu mäktigare
form, anpassad efter den ekonomiska
organisationens tidevarv. Den
klass-väldes-drömmen, som höll på att bli
hotande verklighet, är nu —■ vi ha rätt
att hoppas det — för alltid förbi, dräpt
av storstrejkens jätteansträngning
från arbetarna att skaka sig fria från
lockoutens järngrepp. Att så skett
blir då den stora beståndande vinsten
av den jättekamp, som ”liberal”
sam-liällsltlokskap allt från början bedyra-
de måste leda arbetarerörelsen endast
till ett Pultava eller ett Waterloo.
Yilka absurda jämförelser! Vid
dessa båda namn äro knutna minnena av
hur ett gånget tidsskedes ohållbara
anspråk störtade samman inför nya
levande verkligheter. Sverges ihåliga
er-övrarvälde måste sopas bort av den
ryska folköversvämningen;
Frankrikes hegemoni i Europa kunde ej
vidmakthållas sedan med dess egna
segrande arméer den borgerliga
revolutionen fått fast fot i länderna runt
omkring och Napoleon därmed blivit
för de tyska folken den närmaste
fienden i st. f. fordom hjälparen till frihet
och självbestämning. Den svenska
storstrejkens innebörd har däremot
varit — det är sagt så ofta, men för
frivilligt döva öron —-en
försvarskamp för en vunnen
medbestämmanderätt o m
arbetsvillkoren, ett anspråk som så
uj5-penbart ligger i själva utvecklingens
linje att det knappt längre öppet
bekämpas ens av arbetsgivarelägrets
mest hänsynslösa presskosacker. Slås
det kravet ned i dag, skulle det
verkligen lyckas att för ett ögonblick av
sammanfallande ekonomisk och
politisk lågkonjunktur sätta arbetärsidan
i detta avseende ur spelet -—- inom få
år anmäler sig fordran åter, skärpt av
förbittringen över mellantidens
rättslöshet, och striden flammar upp tills
man bekvämar sig att gå till mötes.
Det ryska enväldet står till det yttre
segrande mot revolutionen, oeh dess
genom valrättens kastrering tämda och
lydiga höger-duma gör den tzaristiska
byråkratins självhärlighet föga
bekymmer. Men ändå finns det ingen
som ej inom sig erkänner att
enväldets sista timme skall slå även i
Ryssland. Arbetsgivarnas envälde i Sverge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
