Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har ännu långt mindre utsikt att ens
■ för en tid återupprättas. Det har fått
en gång för alla grundskottet genom
de svenska arbetarnas organisation i
klasskampens tecken, oeh den strama
hållning man iakttar nu efter
storstrejkens påkänning, i syfte att inbilla
arbetarna och hela samhället att man
icke lidit något nämnvärt av striden,
är allt för uppenbart en pose för
galleriet. När förlustsiffrorna småningom
komma på bordet blir det förvisso allt
mera klart att på det industriella
arbetsfältet enväldets tid är
oåterkalleligt förbi.
Då vi nu gå att kasta en blick
tillbaka på storstrejken augusti 1909, den
ojämförligt viktigaste tilldragelsen i
svensk arbetarrörelse så länge en
sådan funnits, kan det alltså ske i det
trygga medvetandet att stridens hårda
och tunga offer icke bragts förgäves
och att fiendepressens triumfsånger
om ”samhällets seger” gå helt vid
sidan om de syften, för vilka
arbetarklassen verkligen kämpat.
Det är sannt, tyvärr, att arbetarna
trots allt självuppoffrande hjältemod
icke mäktat bringa sin starke
motståndare på knä. Kapitalmaktens
intressen stöddes och hjälptes nu av
samhällets hela organiserade makt och av en
mot arbetarna sammansvetsad
borgerlig opinion, som ryckte med sig i stor
utsträckning även småborgare och
småbönder till fientlig frontställning
mot sina kämpande närmaste
klassför-vanter. Klasskampens allmänna läge
blev därmed allt för ogynnsamt, och
än en gång måste hoppet om en klar
och ostridig seger skjutas över på en
kommande dag. Men arbetaren, som
något känner sin klass’ historia, vet
mer än väl att i raden av dess strider
mot kapitalismen äro de stora segrar-
na ganska lätt räknade, de flesta
strider sluta utan bestämd övervikt, en
mängd med påtagliga nederlag — och
ändå blir arbetarklassens hela
position allt starkare, dess kraft till
fortsatt framträngande i samhället allt
större.
Han skall därför alls icke låta sitt
mod nedslås eller sitt omdöme
förvirras av beskäftig ugglelåt 0111
”nederlaget”, från vilket håll än dessa
stämmor må höras. Han skall avvisa den
undergivna resignationens lockfåglar
i kapitalismens direkta tjänst, dessa
som salvelsefullt bedyra: det är i edert
eget intresse, arbetare, inga
resnings-försök, ni bli ändå alltid de svagare!
Men lika litet skall han följa de ver
k-1 i g a, krossande nederlagens
organisatörer, dessa som tanklöst vilja möta en
skarpt koncentrerad kapitalistisk makt
med syndikalismens upplösta linjer
och som med troendes andakt svälja
den skenrevolutionära paradoxen: ju
längre bort i det blå, desto lättare att
nå!
Mot både borgerliga och
anarkistiska svartmålningar, bägge med klart
intresse i den socialdemokratiska
arbetarrörelsens upplösning, skall den
tänkande arbetaren tryggt och kallt
svara att storstrejken gått mycket
djupare än att dess vinst och
förlust kan avläsas på det formella
fredsslutet, när det kommer. Vad
arbetarna vunnit i ofantligt stärkt
klasssolidaritet, i ökad självtillit, i klarare
insikt om det kapitalistiska samhället,
i rika erfarenheter av alla slag — icke
minst om vissa ”vänners” pålitlighet
— det står icke i några
fredsuppgörelser, men för den fortsatta klasskampen
kan det betyda just det tillskott i
kraft, som under bättre konjunkturer
hemför en klar seger. Att detta slags -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
