Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riksbekanta ”lakan”, som hängdes ut
till en första segerfanfar över
arbetarna d e n 12 a u g.(!), ha sin särskilda
plats i huvudstadens
storstrejksfysio-nomi.
Vid samma tid faller också
myndigheternas första ö p p n a partitagande
för arbetsgivarna.
Autömobilförord-ningens suspension var ett led i
veder-börandes kraftansträngning för att
åter bringa gatutrafiken i gång i
Stockholm. Den 9 aug. åkte de första
spårvagnarna ut — ”borgargardisternas”
aktiva tjänstgöring, icke längre som
reservskydd mot obefintliga plundrare
eller för sjukas hjälp el. dyl., utan för
vad greve Hamilton senare pompöst
benämnde ’ ’samhällets livsfunktioner ’ ’,
kunde taga sin början. Stras därpå
tvungos droskägarna ut att visa sig.
De fingo köra själva eller med vem de
kunde få fatt i, kvalifikationerna var
det icke noga med i de dagarna — nå,
i det fallet leva vi ju ännu i denna
stund i storstrejkstider! Men
där liksom på spårvagnarna fanns
också ”skyddskårens” folk parat och
”arbetsvilligt”. De hade ju alla det
stolta medvetandet att de med sitt
brytande av arbetarnas stora
försvars-strejk kuskade omkring och ”räddade
samhället”, då de körde åt tanklösa
borgarfruar eller på strejken
förbittrade gamla ämbetsmän.
Hur skulle nu dessa nya utmaningar
verka på de strejkande? Åter kommo
de alla farhågor på skam. Genom täta
folkmassor körde
strejkbrytar-spårvag-narna förbi Folkets Hus — icke en
hand lyftes, icke ett skymford, än
mindre en sten. ”Fruktan för polisen!”,
håna nu efteråt de hätskaste fienderna.
Åh nej, de män som vid polisöverfallet
den 20 april 1902 visade att de icke
fruktade vare sig de svingade sablarna
eller numera senatorn Stendahl von
Hartingshausens ryktbara påk, skulle
förvisso ha givit luft åt vad de kände
inför dessa utmaningar, som i v a r j e
annat land skulle ha slutat med tumult
och blodsutgjutelse. Men Stockholms
arbetare visste att det här gällde så
ofantligt mycket mer än en lokal
konflikt, och plikten mot
kamraterna landet runt höll dem stilla.
Den moraliska seger de härmed
vun-no kunde snart kvitteras i stärkt
ställning för de stridande. Bidragen
utifrån började strömma in så rikligt, att
Landssekretariatet den 15 aug. kunde
utfästa sig till ett litet understöd åt
de mest behövande; det började
utdelas den 20 :de. Den andra ’ ’kritiska
måndagen”, den 16 aug., blev en
fullständig missräkning i den alltjämt
affischerade ’ ’massåtergången ”; de
beryktade "lakanen” voro nu föremål
för åtlöje, bluffen var genomskådad.
Det gjordes dessa dagar starka och
ur känslosynpunkt innerligt väl
motiverade påtryckningar om att taga
ut Stockholms renliållningsarbetare i
striden för att bereda de
arbetsträng-tande borgargardisterna litet mera
sysselsättning och litet djupare personlig
erfarenhet om kroppsarbetets olika
sidor. Landssekretariatet prövade
och vägde för och emot. Men i en
ny proklamation av 19 aug. höll det
fast vid sin ståndpunkt, med
understrykande att striden icke avgöres
på Stockholms gator, där nu "en
handfull överklass med glad förvåning
finner sig kunna nödtorftigt lära så
mycket, att den kan för några dagar
ikläda sig nyttiga arbetares skepelse”.
Men det är icke på dessa
maskerad-utklädnader det kommer an, utan
huruvida industriidkarna landet runt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
