Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilket officiellt delgavs den 17 aug.,
liade på de stridandes mod. Det
borgerliga jublet över
omröstningsresulta-tet, vilket ytterligare eggades med
lielt fantastiska siffror — de riktiga
har man icke ansett sig böra publicera
—- liade ingen motsvarighet i
nedstäm-ning bland arbetarna. Man hade nog
där på känn att det enda möjliga
ögonblicket för en järnvägsstrejk redan
var försutet.
Hade järnvägsfolket gått med från
början, skulle den första uppmarschens
kraft förvisso ha fått ett ofantligt
tillskott. Men på samma gång hade vi
också fått en bitter strid mellan
arbetarna och statsmakten, som icke det
minsta gick iliop med den industriella
storstrejkens viktiga syfte att
förmå grupperna utanför striden och just
statsmakten i främsta rummet att
inskrida för en hedersam fred. En
järnvägsstrejk kräver också tydligen ett
snabbt avgörande; är dess verkan icke
nästan omedelbar, så tvingar en
obesegrad borgarklass, som förfogar över
statsmakten, småningom trafiken fram
igen, alldeles som fallet denna gång
blev med storstadskommunikationerna.
Att här försöka en järnvägsstrejk
sedan den industriella storstrejken själv
förlamat trafiken och gjort det desto
lättare att uppehålla det oundgängliga,
hade sålunda i dubbel måtto varit ett
svårt missgrepp. Detta insågs också
inom kort allmänt. I e k e
myndigheternas monstruösa försök att få
maningar till solidaritet dömda som
”uppmaning till brott” — försök,
vilka ett par underrätter sedan
sanktionerat, till den kraft och verkan det
nu kan ha på folkets rättsmedvetande
— icke detta slags hotelser, utan de
goda och giltiga skälen ur
arbetarsyn-punkt hade till verkan att de stämmor
hastigt tystnade, som under
storstrejkens första dagar anbefallde dess
utsträckning åt detta liåll.
När järnvägsstrejkens uteblivande
alltså icke nedslog modet och den
påräknade ”massåtergången ” av
oorganiserade endast existerade i den
borgerliga pressens rubriker och på de
beryktade ”lögnlakanen” — den
officiella räkningen den 18 aug. naglade
ju fast detta faktum i omutliga siffror
— så tillgreps mot denna oväntade
seghet försöket att splittra.
”Svenska Arbetareförbundet” skulle träda
ut ur stridslinjen och bilda en kärna
för storstrejkens sprängning.
Att denna vackra plan varit i säck
innan den kom i påse, måste numera
anses ostridigt. Den 12 aug. beslöt
denna arbetareorganisations
förbundsstyrelse att inkalla sitt förtroenderåd
för att diskutera ställningen — och
den 13 aug. kunde Sv.
Arbetsgivareföreningens styrelse i ett
förtroligt cirkulär meddela sina
medlemmar detta beslut! Med andra ord:
man handlade från första
planläggningen av sprängningsförsöket i
samförstånd med den fiende man
officiellt bekämpade och mot vars
”ständiga lockoutförklaringar” man velat
protestera genom att uppmana de sina
till deltagande i storstrejken!
Det var då blott i sin ordning att
motiveringen till att man bröt
solidariteten med övriga arbetare togs
direkt från arbetsgivarelägret. I
cirkulär av 17 aug. av hr Ceder liksom
senare i en officiell försvarsskrift av hr
Dahlborg klaga dessa herrar i kapp
med den borgerliga pressen att striden
blivit ”riktad mot samhället och dess
livsfunktioner ”(!) Greve Hamilton
upptog senare samma djupsinniga
sats, vadan de som nu dagligen mas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
