Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där bankerna inte kunna härska som
över de kreditbehövande och svaga
företagen. där bli de genom aktieförvärv
och vid nya aktieemissioner medägare
och oumbärliga medhjälpare.
Följderna av detta bankvälde äro
tvennehanda: politiska och
ekonomisk a.
När den gode Thiers formulerade
den konstitutionella liberalismens
statsrättsliga princip sålunda: ”ko-
nungen regerar, men styr icke”, så
menade han att någon sorts
”folkvilja” i parlamentet, framdestillerad
genom census- och streckrösträtt eller
genom indirekta val skulle styra.
Det är ännu den storborgerliga
kon-stitutionalismens program, sådant vår
första kammare vill ha det. Därför
tillämpas Thiers’ sats i praktiken
hos oss så här: Lindman och Sydow
befalla var på sitt håll, men det är
herrarna Wallenbergs och Louis
Frsenckels vilja, som sker.
Så var nog inte minst fallet under
storstrejken. Hela den liberala
stats-rättsdoktrinens grundfel är nämligen
att den ej förstått den marxistiska
satsen, att politisk makt i sista
hand alltid är en ekonomisk p
o-t e n s. Samhället är ingen summa av
atomistiska, isolerade individer, som
vid ett val tillfälligtvis flockade sig
kring en viss valparoll.
Denna manchesterbrackiga syn på
politiken gjorde bankrutt i sitt
moderland, England, vid januarivalen
1906 i och med arbetarepartiets
självständiga valplatform. Och nu under
den högintressanta budgetstriden är
den definitivt på upphällningen.
Denna budgetstrid är nämligen ingenting
mindre än en i politiska former
pågående klasskamp, där Englands
liberala regering och parti med en i andra
länder okänd klokhet och vidsynthet
går i spetsen för de egendomslösas
anfall på de i överhuset organiserade
jordmonopolisternas privilegier,
överlöparen — Rothschilds måg! — lord
Rosebery och hans kolleger klaga
med skäl över att liberalerna
”försvurit sig åt socialismen”.
Vi ha också sett att samma liberala
organ, som i våras vid läsningen av
prof. Steffens nya arbete om England
fått klart för sig att också svenska
högern var ett klasskamps-’
parti, nu börjar tillgodoräkna sig
”den nya liberalismen” i England.
Intresset för denna skulle naturligtvis
varit ännu starkare, hade ej
propor-tionalismen kommit emellan och
därmed upprepandet av de billiga
valkartellerna med socialdemokraterna
omöjliggjorts. Dessutom lärde oss
storstrejken att svensk
”nyliberalism” visserligen ej låter sig rubbas
av ett anarkistdåd, men aldrig
överlever en typografstrejk!
Under dessa anpassningsförsök
efter en förändrad social miljö borde
det dock ha gått upp för den svenska
liberalismen, att samhället består av
sinsemellan stridande
intressent-grupper, icke av isolerade
’individer.
De politiska följderna av
storfinansens välde bli därför
kapitalistisk feo d alis m. Parlamentet
nedsjunker till tom dekoration.
Folkviljans officiella uttryck förmår
ingenting mot de många privata
bearbetningarna och hemliga biinflytelserna.
Då på hösten 1904 till
generaldirektör och chef för telegrafverket efter
M. Sahlin utnämndes Arvid L i u
d-m a n frågades allmänt vad f. d.
kaptenens i flottan och sågverksdisponen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
