Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för också vida mer än gästers artiga
talesätt mot sina värdar. De slogo
fast det stora huvudintrycket, att den
svenska arbetarklassen gått o b r
u-t e n ur den största och hårdaste strid
den ännu fört. Intet missmod, intet
tvivel på framtiden, icke en tanke på
trött underkastelse. Framåt skall
vägen gå, trots sår som blöda och trots
att ett brutalt arbetsgivarvälde
tillgriper de mest upprörande våldsmedel för
att söka tvinga våra arbetare in under
fullständigt slaveri!
* *
Det vill också till att en sådan
orubblighetens stämning nu från
kongressen sprider sig vidare ut över hela
vårt lands arbetande folk. Ty det är
klart att just kongressen själv, med
sin innebörd att den fackliga
organisationen här i landet står efter
storstrejken fortfarande lika enig och
målmedveten, kommer att ytterligare sporra
våra motståndare att då i stället
försöka den andra vägen: arbetarnas
bindande genom ny lagstiftning.
Nästa riksdag lär helt visst komma
att bjuda på en brokig provkarta av
förslag, som avse att i det ena eller
andra stycket inskränka
arbetarklassens nuvarande rättigheter och
rörelsefrihet.
Ett socialpolitiskt upplyst
vänsterflertal i andra kammaren, som väl
åtskilliga föreställt sig skulle ha
framgått ur 1908 års vänsterval, hade ju
dock i sin hand att helt stäcka
klass-lagsivrarnas högt flygande planer. Men
vi veta alla att den klasskampens
skärpning och ohöljda tydlighet, som
sedan i somras inträtt, så skrämt upp
en mängd liberala elementer, att även
de högtidligaste löften att motsätta
sig varje klasslagstiftning
i denna stund synas för åtskilligas
vidkommande rätt litet värda. Det a
v-talsbrott, som låge i ett dylikt,
förräderi mot arbetarvalmännen, vore
visserligen på helt annat sätt moraliskt
oursäktligt än de så mycket
omskrivna, som inträffade under
storstrejksda-garna. Men det lider intet tvivel att
samma rättfärdighetens profeter, vilka
då ej hade ord nog starka för sin
harm, i detta senare fall med lätthet
skola visa, att inskränkningar i
arbetarnas strejkrätt o. dyl. icke alls äro
någon klasslagstiftning, utan blott
högst nödiga och nyttiga utslag av
den berömda ”samhällssolidariteten”.
För visso är det ett dåligt varsel att
icke ens en så uppenbar utmaning mot
opartiskheten som upplösningen av
av-talskommittén kunnat övertyga den
liberala ledningen, att det finns i denna
stund angelägnare uppgifter än att
vända sig bestraffande mot arbetarnas
enda stora försvarsmedel, deras
klasssolidaritet. Och hela andan som
framträder i partichefens senaste stora tal:
militärmakt som ett ordningens
rätta och trygga stöd, utan en tanke
åt dess provokatoriska verkan och den
mångdubblade faran för
blodsutgjutelse; byråkratsynen på arbetarna i
statens tjänst som brottslingar, därest
de skulle våga anlita sin strejkrätt;
jeremiaderna över ”anarkiserande
moment”, när världen eljes ej nog kan
beundra en så väldig folkrörelses
lugna självbehärskning —• sådant och
åtskilligt därtill är förvisso ägnat’ att
gräva klyftan duktigt djup, som
skiljer ministeriell svensk liberalism från
svensk arbetarklass och dess syn på
samhället.
Men då vi energiskt tillbakavisa
angreppen också från det hållet och lägga
klart fram vad som så skarpt skiljer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
