Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lösa krigsrättsdomens kassering,
varmed bl. a. skulle följa att den
avrättades nu beslagtagna egendom kan bli
använd till att fortsätta hans livsverk.
Sedan Dreyfus-processens dagar har
intet i ”rättvisans” namn och i dess
former förövat brott till den grad satt
sinnen i brand som den spanska
präst-oeh munk-ligans mord på Ferrer. Icke
ens de blodiga tragedierna vid den
ryska revolutionens undertryckande ha
medfört sådana spontana utbrott av
folkförbittring. I Italien, i Frankrike,
i Belgien, i Holland, i England, ända
bort i Sydamerika, överallt stark
jäsning med proteststrejker, gatutumult
mot spanska legationen och självklart
väldiga demonstrationer, där de
svartas illdåd brännmärkts efter förtjänst.
T. o. m. regeringarna i de .folkstyrda
länderna kommo i en obehaglig
mellanhand. Både sir Grey’ i England och
Piclion i Frankrike ansågo sig ju som
utrikesministrar nödgade att svara, när
de interpellerades från socialistiskt håll
om de gjort något för att hindra
brottets fullbordan, med den stereotypa
hänvisningen till att man icke kan
blanda sig i en främmande stats inre
angelägenheter. Det är samma fras,
varmed på sin tid den turkiska ”röde
sultanens” grymheter och sedan det
ryska tsarväldets alla skändligheter
fått officiellt fripass. Men de båda
statsmännen vårdade sig knappt att
dölja att deras mening som
privatpersoner egentligen var densamma som
in-terpellanternas. Förnekelsen från
höjderna av det internationella samvetets
existens och växande makt blir för
varje gång allt svårare att upprepa med
den gamla suffisancen.
Men ej blott de impulsiva romanska
länderna protesterade i former, som
vittnade om hur djup förbittringen där
är mot hela prästadömet; i Paris t. ex.
medgavs för första gången en väldig
gatudemonstration, som fick en
anslutning av 100,000 personer och som ändå
avlopp i lugn, som man garanterat —
men så var socialismens och
arbetarorganisationens hela generalstab ute
som ordningsmän, särskilt för att
förebygga att massan skulle marschera mot
spanska legationen. Även i England
var rörelsen,som redan nämnts,mycket
stark, och i Tyskland trädde en grupp
av dess bästa män, intellektuella med
allbekanta namn, fram för att förena
sin protest med hela den civiliserade
världens. Uppe från Skandinavien var
det blott socialdemokratin som direkt
höjde sin stämma; från vår
partistyrelse sändes sålunda ett
solidaritets-telegram till Internationella Byrån i
Bruxelles, och mordet brännmärktes på
några arbetarmöten. Men här som
överallt skulle väl opinionen, om också
mera passiv, vara enhällig — antog
man först. Inkvisitionens ättlingar
skulle väl ej för ett nytt illdåd finna
sympati och försvar hos Gustaf Adolfs
folk, där det ordas så mycket om
protestantismens frihetsgärning.
Man misstog sig. Visst skrev ’ ’G. H.
T.” vid tiden för mordet på Ferrer, att
utom hos den spanska regeringens
egna organ har denna skamlösa parodi
på rättskipning, detta brådskande mord
på en av kyrkan fruktad och hatad
man, endast funnit försvarare i några
franska och tyska klerikala
partitidningar. Men detta var en förskönande
from osanning. Hatet hos svensk
reaktion mot allt folkligt och fritt
lågade efter storstrejken tillräckligt
högt för att ha några ursinnets
blommor till övers även för den skjutne
spanske ”anarkisten”. Man fick ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
