Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom att göra sig solidarisk med Ferrers
mördare på sina håll ett litet utlopp
för den egentliga hjärtesucken, den
som t. ex. en dag under storstrejken av
en bildad man i aktad borgerlig
ställning på öppen gata formulerades så
här: ’ ’Å 11 d i d j—a li e 11 e r i n g e
n-t i n g gör, så att m an kunde få
skjuta ner dem!”
iin i dag fortsätter vår svenska
högerpress att smutsa sig själv med att på
det grövsta beljuga och smäda den
mördade Ferrers minne och livsgärning.
De sträva tydligen, och ej utan
fråm-gång, efter samma höga grader i
lögnens hantverk som man trott
förbehållna t. ex. de ökända ”äkta ryske
männen”. Vill man ha ett dokument
till den svenska ”samhällsbevarande”
pressens förakt för sanningen och
till hela dess ton under reaktionens
orgier efter storstrejken 1909, så kan
man t, ex. läsa följande ur en ledande
artikel i ”N. D. A.” för 9 dec., som
angriper Ellen Key för hennes nya
inlägg till skriften ”Hur reaktioner
uppstå”.
”Parodiskt, skriver ”N. D. A.”, är
också sidoställanclet av professor Knut
Wicksell och den fusiljerade Ferrer.
Sällskapet är just icke smickrande för
den svenske professorn, i trots av
dennes omtvistade medborgerliga dygd.
Av vad ull det socialistiska spanska
nationalhelgonet verkligen var, är
numera ingen hemlighet, Han övergav
sin hustru och tog ifrån henne hennes
döttrar för att överlämna dem åt ett
liv, i vars örtagårdar icke just
dygde-rosor blommade. Ilustrun sökte
mörda honom, men lyckades ej, och juryn
fann så förmildrande omständigheter
föreligga, att hustrun blev omedelbart
villkorligt frigiven. Under tiden hade
mäster Ferrer ställt sig in med en
bi-gott gammal ömhjärtad dam, som han
bedårade, i det han föregav sig vara
fromt troende och livad för goda verk.
Han avlockade henne penningar för
ett mönsterbarnhem i Barcelona — som
aldrig kom till — och blev, när hon
dog. arvtagare till hennes
miljonförmögenhet, allt för att tjäna det
fromma och goda. Medlen använde han
till att uppfostra minderåriga i —
Ra-vachols dynamit- och blodsreligion.”
Det är ju vämjeligt att behöva taga
befattning med denna slaskhink av
klerikalt smutsvatten, vilken helt visst
med god smak insupes i en mängd
kretsar här i landet, som räkna sig
till ”de bildade”. Faktum är
emellertid att beskyllningar av denna art
systematiskt utspritts från det klerikala
lägret. Detaljerna ha varierat, det
nobla uppsåtet har varit detsamma:
att efter döden besudla minnet av den
motståndare man omsider lyckats röja
ur vägen genom falska vittnen om
hans deltagande i Barcelona-revolten.
Och vad betyder inför ett hat, som
fört sitt offer till avrättningsplatsen,
en skändlig rövarhistoria mer eller
mindre om hans privatliv! Den svarta
ligan, soin omsider lyckats i det förra,
ryggar sannerligen icke tillbaka för
den gemena lögnen och smädelsen, ju
grövre desto bättre.
Mon vi fråga varje hederlig man
bland motståndarna: kan någon ett
enda ögonblick tro att en lumpen
svindlare och brottsling, sådan som
”N. D. A.” utmålar Ferrer, skulle
kunnat blott genom sitt slutliga öde
samla icke blott hela världens varma
medkänsla, utan, framför allt, sätta i
rörelse en sådan skara av Europas
andliga elit, först till räddningsförsök,
sedan till ljungande protester mot
mörda rregeringen, som ju också mycket
riktigt sopades bort av stormen?
Inbillar man sig att Ferrer var
personligen lika obekant i Västeuropa som
hans namn före katastrofen var utan
klang på Sv. Arbetsgivareföreningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
