Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kätterier.
För TIDEN av CARL LINDHAGEN.
"Känn dig själv".
En sommar under min semester
hyrde jag oeh min hustru bostad i ett
litet hus uti en landsby.
Byggnaden ägdes av en änka, som jämte ännu
oförsörjda barn var hänvisad att leva
på en obetydlig pension, avkastningen
av ett par trädgårdsland, några höns
och slutligen som sagt vad hon en
högst två månader under sommarbetet
kunde avlocka sin enda mjölkko, det
lilla huset.
I likhet med en stor del av byns
småfolk höll hon av tradition en
ortstidning av yttersta högern. Någon
särskild politisk åskådning tror jag ej,
att hon haft tillfälle att skaffa sig
under sin mödosamma dagliga gärning
att hålla ihop sin och de sinas
ekonomi. Det enda hon hade klart för sig
var, tror jag, att hon icke var socialist.
Tidningens auktoritet hade säkerligen
härvid gjort sitt till. Men hon tyckte
dock, att den blivit ”allt sämre” på
senare tider. Hon hade sin egen
åskådning och den var i korthet uttydd
följande.
”Socialisterna”, yttrade hon en
gång vid ett samtal, ”ha ju föresatt
sig att skaffa industriarbetarna allt
högre löner. Det är dem visserligen
väl unnat. Men på detta sätt blir ju
allt hvad man skall köpa ständigt
dyrare. De själva få knappast någon
nytta av de höjda lönerna. Vad jag
fäster mig vid är, att vi andra, som
skola leva på små begränsade
inkomster, härigenom få det allt sämre. Mina
egna erfarenheter äro nedslående. Jag
kan omöjligen gilla socialismen.”
Denna politiska trosbekännelse föll
genom någon idéassociation mig i
tankarna, då jag den 17 innevarande
julmånad var tillstädes såsom vetgirig
lyssnare till en inbördes uppgörelse
inom huvudstadens arbetarekommun
mellan det beståendes män och
sär-skiljningsmännen rörande frågan om
fackföreningsrörelsens skiljande från
den politiska rörelsen.
Nog tyckte man, att de förra hade
obetingat rätt i, att den nuvarande
tidpunkten väl var den minst
lämpliga av alla till utbrytningar ur partiet.
Man bestred det knappast heller från
motsidan. Men det låg kanske något
att ta vara på för framtiden också
uti minoritetens skiljaktiga tankegång.
Slående var ett ord, som föll under
debatten. ”Den man”, sade en talare,
”som först framfört tanken på
fackföreningsrörelsens skiljande från den
politiska och därför fått uppbära så
mycken nesa oeh smälek, hade dock
höjt en fana. Det måste oundvikligt
gå så, som han velat.”
Vad denne oppositionstalare menade
med talet om en fana, utvecklade han
ej näx-mare. För min del kom jag som
sagt att därvid tänka på min före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
