Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När mannen kommer hem efter allt
sitt släp, hur ofta tar han icke skadan
igen genom obillighet mot detta
beklagansvärda lastdjur,
arbetarehustrun, som för övrigt ”ingenting
begriper” av mannens fackliga och
politiska intressen.
Inom socialdemokratiska politiska
kretsar har obenägenheten för
kvinnofrågan nog på mansidan haft en av sina
fastaste borgar, ehuru man här mer
än på andra håll har en känsla av, att
det ej går an att sätta sig emot
utvecklingens lagar. Denna obenägenhet
framträdde officiellt både i det bistra
motståndet ännu så sent som 1906 mot
uppförande av kvinnans politiska
rösträtt på dagordningen och även —
jag vidhåller det — i det bistra
avvisandet åren 1908 och 1909 av
anspråken från kvinnorna, även de
socialdemokratiska, att deras nattarbetsfråga
måtte lösas i samband med männens
och efter en undersökning ’av saken.
Fortfarande taga sig dessa
stämningar dock här och var nya uttryck med
framhållande till och med, att man
inom partiet endast av utmattning
nödgats börja intressera sig för
kvinnofrågan.
De djupaste anledningarna till
denna konservatism äro nog de ovan
angivna. Dock tror jag, att
arbetaren själv i dylika ting är
ganska foglig, och ungdomen inom
arbetarerörelsen börjar, synes det,
allmänt att se klart på denna sak.
Motståndet ligger nu säkerligen mest i
äldre fackliga och politiska
synpunkter för att nu ej tala om rent
individuella läggningar.
Mången inom fackföreningsrörelsen
fruktar kvinnornas konkurrens på
arbetsmarknaden. Svårigheten att
organisera dem väcker även bekymmer.
Man tar också’intryck av, huru
dåliga hemmen bli, om hustrun skall
arbeta på fabriken. Detta är ej ägnat
att här framställa kvinnofrågan i
något förklarat ljus.
Denna misstämning följer sedan
med in i politiken. Där möter
dessutom även en annan märklig sak.
Klasskampen, säger man ibland, är
huvudsaken. Kvinnofrågan är en
underordnad sak, som ej får gå i vägen för den
förra. Med detta sätt att resonnera
försöker man också slå ned de
socialdemokratiska kvinnornas mod och
tillförsikt att tänka självständigt med
tillhjälp av sitt sunda förstånd.
Här föreligger, synes det mig, ett
betänkligt utslag av en sådan
dogmati-sering av klasskampen, varför ovan
varnats, och en betänklig tillämpning
av den äldre socialistiska teoriens
förkastande av förnuftet och rättvisan
såsom självständiga faktorer av
betydelse vid sidan av klasskampen.
Dessa två skilda frågor borde kunna
få hållas i sär. Klasskampen skall för
övrigt enligt partiets teori om
utvecklingsläran höja sig till ett allt
högre plan och därigenom småningom
upphäva sig själv. Men hur skall en
klasskamp kunna höja sig överhuvud
taget och verka för rättvisans seger,
om den anser sig av teorier förhindrad
att inom de egna leden tillämpa
rättvisa?
Nedblickandet i allmänhet på
kvinnofrågan har vid förra riksdagen
betecknat sig självt såsom ”maskulin
renässans” samt betonat, att man i detta
rike numera möjligen kan vara med om
den kvinnliga rösträtten, ehuru ”utan
entusiasm”. Hade vi fått någon tid
på oss, skulle man där säkerligen
funnit sig föranlåten att, ehuru ogärna
naturligtvis, vara med även på ett ord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
