Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för de svarta listorna, som döma till
svält eller landsförvisning, för
föreningsrättens nedtrampande, för
hänsynslöst brytande av i fredens intresse
sent omsider gjorda utfästelser. Att
samhällssåren genom sådant förgiftas
och att slika sociala illdåd ofelbart
sätta frukt i ett våldsamt stegrat
klasshat, vars utbrott ingen kan
beräkna, det frågar man där ej efter;
man har ju våldet att lita till, om ej
annat hjälper, mot ”den inre
fienden”.
Vilkendera typen vår svenska
överklass tillhör, därom behövs inga
utläggningar. Den senaste episoden i
den fullkomligt skändliga förföljelse,
som alltjämt fortgår mot det gamla
spårvägsfolket, talar ensamt den ett
blott allt för tydligt språk. Av stort
intresse är emellertid att erfara,
genom en av Soc.-D :s
Paris-korrespondent nyss påpekad artikel i ”Grande
Revue” av en borgerlig fransk
publicist, Pascal Forthuny, som under
stor-strejkstiden besökte Sverge, att hrr
Walden och Wrangel i sin framfart
endast äro exekutorer av ett program,
som civilministern greve H a m i 11 o n
redan i de dagar, då han vägrade
ingripa för medling, öppet utvecklat.
Han yttrade nämligen då till sin
franske besökare bl. a.:
... ”Många arbetare ha brutit sina
avtal, och deras parti synes vilja göra
till fredsvillkor, att dessa allvarsamma
rättskränkningar förlåtas. Som
inrikesminister kan jag ej gå med på
någon sådan uppgörelse. Vi skulle
sjunka betydligt, 0111 vi funne oss i att
man så lätt skulle få sätta på spel
ett lands hela ekonomi utan personlig
risk för agitatorerna. Men det är icke
vår uppgift att själva straffa
de brottsliga. Det
tillkommer arbets g ivarna att
skiljau t de goda arbetarna från
de dålig a och att icke tveka att
skilja från sig dem, som det är
omöjligt att behålla.”
Det är ju en vacker uppgift som
samhällets ”över partierna” stående
målsman i de här ovan av oss
kursiverade orden förlänat arbetsgivarna f
När spårvägsfolk eller
gasverksarbe-tare eller typografer, som i årtionden
skött sina platser på ett utmärkt sättr
efter storstrejken obevekligt avvisas
av sina gamla arbetsgivare, så
fungera dessa alltså som domare,
utrustade med oinskränkt fullmakt av
hr Lindmans civilminister att
”straffa de brottslige”! Det är
förmodligen det berömda angripna
”samhället”, som genom greve Hamiltons mun
utrustat en Walden och själsfränder
med denna domaremakt att som en
jordisk gud-fader ”skilja ut de goda”’
från de onda och att driva bort de
senare, som icke visat nog underdånigt
sinne, om icke precis i evinnerlig eld,
som ju åt ”di djävlarna” och deras
vänner tillredd är, så åtminstone i
arbetslöshet och nöd, så långt makten
sträcker sig ...
Sådant är klasshatet hos
Sver-g e s härskande klasser ännu ett halvt
år efter en storstrejk, som i hela sitt
förlopp var ett i hela världen absolut
enastående prov på en arbetarklass’’
förmåga av behärskning och
besinning. Men i Frankrike, där
poststrejkerna verkligen ostridigt
satte en viktig samhällsfunktion ur
verksamhet, där statsmakten var den
direkt angripna, hur har man förfarit
där ?
Låt oss först konstatera, att det
självklart icke satts i fråga någon
motsvarighet till det
straffarbe-t e, som hos oss, till de s. k. Staaffr
lagarnas större berömmelse,
advocerats fram för en uppmaning utifrån till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
