Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plogen en viss tid i sträck, av en
affärsman, som sitter vissa timmar på,
sitt kontor, eller därmed jämförliga
bilder. För dem alla gemensamt är, att
tillvaron tudelas i ett tidsavsnitt
ägnat åt arbete oeh ett annat, som ägnas
åt vila, förströelse m. m. Arbetets
värld och njutningens värld äro två
olika, mer eller mindre skarpt skilda
områden.
Analyserar man sådana exempel
närmare, skall man finna, att arbetet
skiljer sig från annan mänsklig
verksamhet (lek, sport, konstutövning el.
dyl.) dels genom sitt syfte, dels
genom sin for m.
Man leker för att leka, man
musicerar för att musicera. Men man
arbetar icke för att arbeta (i allmänhet
åtminstone) utan för att efter arbetets
slut njuta av dess resultat. Arbetets
ogenart skulle alltså bestå däri, att det
är ett medel för mål, som ligga
utanför detsamma, medan lek o. d. är
självändamål.
Arbetet har vidare
enefterända-målsenlig heten reglerad,
planmässig form i motsats till
den mera obundna, godtyckliga och
fria karaktär, som annan verksamhet
har.
Med ordet arbete bruka vi utan att
så mycket reflektera däröver förbinda
begreppen m öda och nytta.
Arbetet, framför allt kroppsarbetet,
framträder för många människor som
«n mödosam, d. v. s. med olustkänslor
förenad sysselsättning, såsom ett
nödvändigt ont, som man befattar sig med
endast därför att det är ”nyttigt”,
d. v. s. ger oss medel till annan med
tillfredsställelse förknippad
verksamhet.
Här kunde man sätta punkt,- om det
ondast gällde att få ett någorlunda
bestämt formulerat uttryck för vad
arbetet n u är. Men en företeelses v
ä-s e n är icke uttömt, förrän man
känner densamma i dess uppkomst och
utveckling. Endast under en
förutsättning skulle det redan sagda kunna
vara tillräckligt, den nämligen, att
”arbete” alltid varit detsamma som nu.
Vi ha nu en gång den benägenheten
att göra till allmängiltiga .lagar, vad
som deducerats fram ur egen
begränsad erfarenhet. Hur ofta möter oss
icke ”praktikerns” överlägsna
axelryckning åt ”teoretiska
konstruktioner” blott därför, att de icke verifieras
inom hans egen trånga horisont,
fastän hans egen ”praktiska erfarenhet”
dock i grunden också är en teori, men
vunnen ”ur en relativt trång krets av
relativt tillfälliga personliga
erfarenheter”.* Samma företeelse, som här
möter i smått, framträder i stort, då vi
kalla det för ”världshistoria”, som är
historien om några västerländska folk
under en liten bråkdel av
mänsklighetens tillvaro, att nu ej nämna den
kolossala överdrift, som gör jorden till
”världen”. Denna för övrigt mycket
naturliga böjelse att tillskära allt efter
sig själv och sitt eget lockar oss också
att överföra våra föreställningar och
kategorier på förgångna tider. Den
skarpa gränsen mellan arbete och lek,
nyttan som arbetets motiv o. d.
förefalla oss som så självklara saker, att vi
lätt förledas göra dem till för alla
tider självklara. Det faller oss inte
in i första kastet, att ”nyttan” kan
vara ett sent begrepp i historien.
Endast en historisk granskning kan
härom ge besked.
Förbiser man detta, då förfaller
man alltför lätt till den ”klassiska”
(Forts, å sid. 42.)
* Steffen: Socialå, studier. II. S. 29.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
