Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besjälat honom. ”Materialismen”
insmyges alldeles så försåtligt som i
högeragitationen är vanligt, och
sammanställningen av socialdemokrati och
ungsocialism är tillräckligt lömsk,
för att ursäkta en i den historiska
litteraturen mindre bevandrad persons
förväxling av förf. Emil Hildebrand
med högerjournalisten Karl
Hildebrand.
Fackföreningsrörelsens
nödvändighet och berättigande bruka
även avgjort antisocialistiska
författare starkt framhäva genom att
påvisa, hur den rent av tvingades fram
genom kapitalismens skändliga
övergrepp. Det gör emellertid inte hr
Hildebrand ; han nöjer sig med påvisandet,
att ”arbetarnas sammanslutning har
tvingat arbetsgivarna till liknande
åtgärder”. (!) Ännu bjärtare
framträder hans ”opartiskhet” på
arbets-stridernas område i hans även för
gymnasiet avsedda bearbetning av
Odhners lärobok i svenska historien.
Där heter det, att fackföreningarnas
’ ’förnämsta stridsvapen ha blivit
arbets-nedläggelser eller stre j k e r, i förening
med förföljelse mot alla strejkbrytare,
allaarbetare, som ej vilja sluta sig till den
socialistiska rörelsen.––-Emot denna mäk-
tiga organisatio,n hava arbetsgivarna sett
sig nödsakade att å sin sida sammansluta sig
i arbetsgivareförbund oeh i nödfall* mot
arbetarna använda lockout.”
Definitionen på strejkbrytare
—-”alla arbetare, som ej vilja sluta sig
till den socialistiska rörelsen” — b
e-h ö v e r ej vara ett försåtligt försök
att genom en medveten osanning
komma arbetarrörelsen till livs; den kan
mycket väl tänkas bero på r e n o k 11
n-n i g h e t om förhållandet hos en
person, som vid en ”sakkunnig”
redogörelse för tidens andra stora folkrörelse,
nykterhetsverksamheten, visar sig
totalt okunnig om landets största
organisation, goodtemplarorden. vilken han
tydligen förväxlar med nationalorden
(sid. 99 i Svensk stats- och
samhällskunskap).
Att oriktigheter i läroböcker på
grund av förf :s okunnighet inte äro så
alldeles sällsynta är girnås sant nogr
men al^t en person med herr
Hilde-brands obestridliga anseende och
förtjänster på forskningens område kan
anse med sitt vetenskapliga samvete
förenligt att ställa sig ansvarig för
uttalanden i ämnen, som han tydligen
inte brytt sig om att ens något så när
ordentligt ta reda på, är synnerligen
beklagligt. Sådant måste bidraga
att stärka det redan förut starka
misstroendet hos folkets breda lager mot
den svenske historieskrivarens
vederhäftighet. Allmänheten har nu inte
allt för stor förståelse för skillnaden i
fordringarna på ett vetenskapligt
arbete och en lärobok. An mindre kan
allmänheten inse varför man skall
ställa större fordringar på den
vetenskapliga ansvarigheten, då det gäller
att få exakta uppgifter 0111 hur det
gick till vid, låt oss säga, Gustav II
Adolfs tronbestigning. än då det
gäller uppgifterna i en framställning av
tidens största folkrörelser.
Herr Hildebrands sätt att ta den
senare uppgiften lättvindigt är ju inte
alldeles oförklarligt. Vårt folks hela
nyare historia i stort sett visar, att
det avgörande politiska inflytandet
hela tiden legat hos konungamakten
eller herremakten; före mitten av
1800-talet har det egentliga folket
knappt haft något inflytande alls. Att
historieskrivaren, som med kärlek och
intresse fördjupat sig i vårt
fäderneslands synnerligen ”ärorika”
historiska utveckling efter Gustaf Vasa, skall
ha lite svårt att uppfatta betydelsen
av våra stora folkrörelser och behandla
dem med vetenskapligt allvar, är
således i någon mån förklarligt.
Alldeles oförklarlig är däremot en
annan sak i Emil Hildebrands
läroböcker. I hans ”Stats- oeh samhällslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
