Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
munlåst under dessa stora frågors
långvariga behandling som om han
hela tiden interpellerats av prof. Edén
om varför i all rimlighets namn han
inte för § 90 R. F. kunde ge ett
vanligt svar på en vanlig interpellation.
Naturligtvis komma ju frågorna
igen. Men det är på grund av deras
egen natur, inte som någon
upprättelse åt Lindmans-regeringens fiasko.
Den särskilda stämning hos den
borgerliga världen, på vilken man räknat
för att få det hela löst i Sv.
Lockoutföreningens tecken, bar inte fram i år
och står väl härnäst ännu mindre att
uppdriva. Ilela skräcktavlan:
”Storstrejken löpande till storms mot
samhället”, av vilken den politiska
Nick-Carter-biografens regissörer tidigare
väntat sig en så oemotståndlig effekt,
vågade man till sist knappast
förevisa, sedan allt ifrån riksdagens början
dess karaktär av lögnaktigt
sensations-stycke, hopgjort för enfaldigt folk, vid
alla lämpliga tillfällen fastnaglats.
Faktiskt var det socialdemokraterna
som i andra kammaren, så snart någon
anknytning gavs, påminde om
storstrejken för att gissla något övergrepp
från arbetsgivarhåll eller belysa någon
då konstaterad partiskhet från
domarmakt, eller administrativa
myndigheter. Men motsidan följde ogärna och
helst inte alls in på den terrängen.
Det var som hölls man på åtskilliga
håll tillbaka av en känsla att i höstas
icke ha låtit Sverges arbetare
vederfaras rättvisa. Icke ens ”den nya
moralen” frestade deklamatörerna —
ja möjligen hr Räf från Tveta oeh
riksbjrgget — och avtalsbrotten, som i
höstas fingo tjäna till fikonalöv för
så mycken ömklighet och framkallade
hela störtfloder av oäkta indignation,
talades lika litet om. Det hade nu
också varit allt för barockt att på den
punkten slå sig för sitt bröst,
samtidigt med att det moraliska
”samhällets” högst betrodda organ, högerns
egen regering, arbetade allt vad den
förmådde för att få legaliserad den
rätt att bryta avtal mitt under
avtalstiden, som det är
arbetsgivarföreningarnas storverk att ha, mot arbetarnas
protester, infört här i landet.
# *
Väl må den socialdemokratiska
pressen inför en sådan situation, där
anslagen mot arbetarnas organisationer
så komplett misslyckas och den i höstas
så hänsynslöst förföljda och i akt och
bann lysta klassen ställer förföljarna
till ansvar i deras eget parlament, ha
rätt att ge uttryck åt sin glädje. Men
vi alla, som så gjort, böra också ett
ögonblick stanna infor frågan: vad
ii r o r s a k e n till att det hos oss
kunnat gå så?
Hittills har varit regel att efter en
stor social kamp, ur vilken arbetarna
icke gått som segrare, det
uppskrämda och förbittrade borgerliga
samhället tagit revansch med skärpta
tvångslagar. Så till vida hade våra fiender
all rätt att hoppas att de även här
skulle kunna vinna samma angenäma
bekräftelse på sin övermakt.
Vi behöva ej tänka på
revolutionsförsök som slagits ned, pä reaktionens
framfart efter juni 48 och maj 71
eller i våra dagars Ryssland eller i
Spanien efter Barcelona-resningen. Vi
erinra blott om dessa mörka minnen av
bloddrypande reaktionära orgier, ty i
dem ser man på skarpa allvaret vart de
våldets vägar leda, vilka virriga eller
förkrympta hjärnor i vårt land ännu
alltjämt föregyckla arbetarklassen
som de kortaste och bäst framkomli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
