Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ga. Nej, det är nog att se bara på
följderna av en misslyckad storstrejk som
t. ex. den holländska. Denna drevs
farm mot varnande socialdemokratiskt
stämmor och hade redan från början
ett starkt anarkistiskt inslag. Och
resultatet? Järnvägsfolket bands med
hårda lagar, av alldeles samma typ
som dem vi här slogo ihjäl, och hela
arbetarrörelsen kastades för en tid
ganska avsevärt tillbaka. Eller se på
den franska poststrejken n :o 2, som
skulle stödjas av den gener
alstrejksiv-riga syndikalistiska C. G. T :s hela
makt. Resultatet blev ett eklatant
fiasko, en ”generalstrejk”, som kom
av sig vid ingången, samt postmännen
offrade åt sina byråkratiska chefers
hämndlystnad, under bifall från hela
kammaren utom socialisterna. Det är
sannt att man icke i Frankrike
känner den långsinta hämndgirighet,
som tycks utmärka en viss
arbetsgivar-typ på närmare håll. Men reaktionen
satte dock från början in med kraft,
oeh statstjänarnas rättigheter voro
inte mycket värda inför det franska
samhället en tid efter den strejken.
Att vi här kunnat övervinna vissa
gruppers ivriga ansatser att utnyttja
vår svenska storstrejk som
språngbräde fram till reaktionära tvångslagar,
det har uppenbart främst berott på de
lugna och besinningsfulla former, i
vilka arbetarklassen hos oss förstod att
föra sin stora strid. Det kunde
naturligtvis gå för sig att i en på grund av
typografstrejken vredesglödande
borgerlig press utmåla de 300,000 som
revolterande mot ”samhället”, då de
slogo igen mot utkastareligan. Det
kunde också lyckas att mot
enstaka lokala missgrepp, som t. ex.
dödgrävarstrejken i Stockholm,
vilken ju stod i strid mot hela
den humana andat som föranlett de
bekanta ”undantagen”, för tillfället
ena alla borgerliga krafter till aktivt
motstånd. Men när själva
civildepartementets officiella
storstrejksredogö-relse nu framhåller att arbetarnas
uppgift, sedan det första försöket ”att
.imponera på samhället” förfelats (?),
blev att ”genom uthållighet och
disciplin avvända ett hotande nederlag”,
så är väl detta den mest eklatanta
bekräftelse på vad av mig förut i T
i-d e n betonats: att med stridens
fortgång dess rent fackliga karaktär
åter allt mera trädde i förgrunden,
m. a. o. dess egenskap att vara en
arbetarklassens
försvarskamp mot Sv.
arbetsgivareföreningen blev den allt mer
dominerande. Men därmed är det ju
också slut med legenden om
”angreppet mot samhället” som det centrala
i striden, och borgarklassen får vecka
efter vecka småningom lära. sig inse,
trots sin tidningspress, att
”samhället” verkligen alls icke har samma
intresse av arbetarnas nederlag som vad
hr v. Sydow oeh greve Hamilton skulle
ha haft.
”Uthållighet och disciplin” skriver
den officielle författaren. Och hän har
rätt i att de egenskaperna, visade sig nu
i en utsträckning som aldrig förr och
utan motstycke i något lands
arbetarrörelse, tilltvungo den svenska
arbetarklassens stora försvarskamp en respekt
och en position, mot vilken ekot av den
borgerliga hetspressen, sådant det
ännu vid remissdebatten genljöd från
civilministerns läppar, studsade maktlöst
och tonlöst tillbaka. Det var icke
möjligt, allra minst efter erfarenheten av
lockoutherrarnas vräkningar, svarta
listor och ”tro- och
hedersförbindel-ser”, att uppehålla inför halvvägs tän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
