Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det. Och företaget vore ju till en del
deras eget!
Mera än dessa pappersgarantier
mot det säi’intresse, för
vilket det ekonomiska motivet skulle
verka så kraftigt, betydde däremot
andra anordningar vid det sammansatta
bolaget, ägande att paralysera arbetets
förmåga att göra sig gällande gent
emot kapitalet. Till arbetets
representanter i det sammansatta bolaget
skulle räknas ”alla som utföra de
mänskliga prestationer, som medverka
i ett företags produktion”, direktör,
ingenjörer, kontorspersonal oeh
arbetare. För alla dessa skulle doek
del-ägareskapet ej stå öppet, d. v. s. inte
för alla arbetarna,
”bland vilka många kunna finnas,
som visserligen äro användbara som
arbetare, men som ej alls äro lämpliga
att hava någon som helst rätt till
delaktighet och inflytande på företagets
ledning. En dylik inskränkning kan
ej kallas orättvis och torde vara
fördelaktig även ur arbetarnas synpunkt
samt med hänsyn till de sämre
arbetarnas uppfostran, i det att sålunda
endast de bästa arbetarna bliva
delägare, och de övriga måste vinnlägga sig
om gott uppförande för att kunna
vinna de fördelar och den utmärkelse, som
delägareskapet måste anses innebära”.
Intressegemenskapen med företagets
aktionärer oeh tjänstemän skulle för
de bästa arbetarna måhända, efter vad
ovan påpekats, inte bliva tillräckligt
värdefull för att balansera den
intressekonflikt, som försoningsförslaget
skulle tillskapa för dem i deras
förhållande till de sämre kamraterna, för så
vitt inte ”den utmärkelse, som
delägareskapet måste anses innebära”,
taxerades mycket högt.
Den intressekonfilkten skulle
tydligen skada
fackföreningsväsen-det på sätt, som ej närmare
behöver utvecklas för läsare av T
i-d e n. Så länge fackföreningarna
kämpa för en så hög lönenivå som möjligt,
måste fackföreningsmedlemmar, som
åtoge sig att eventuellt arbeta 10 %
billigare än kamraterna, anses ha
svikit fackföreningens sak.
Svedalaför-slaget utgör en oavsiktlig illustration
till, hur omedelbart ett svek mot
fackföreningens sak hämnar sig på den
enskilde arbetaren. Som medlem av en
stark fackförening saknar arbetaren
ej inflytande på lönens höjd. Som
delägare bland minoriteten av
tjänstemännen och de bästa arbetarna inom
det sammansatta bolaget skulle han i
lönefrågan ha en rösträtt utan värde!
Förslagsställaren ”menar ingalunda,
att arbetaren icke skulle få tillhöra
sin fackförening”. Men hans förslag
går ju ut på, att betaga
arbetarna-del-ägarna intresset av att tillhöra sin
förening! Vad skulle fackföreningen
tjäna till efter försoningen mellan
kapital och arbete, så vitt den bleve av
på så enkla villkor? Det liela
förefaller något oklart.
”Dock, lönefrågan vore ju ej
härmed löst”, erkänner
förslagsställaren helt i förbigående och
fäller därefter yttrandet, att
”arbetarnas lönevillkor komme förvisso att då
som nu först och sist regleras av
tillgång och efterfrågan.” Först och
sist, d. v. s. ytterst regleras arbetarnas
lönevillkor inte av fackföreningarna
— tillgång och efterfrågan är i detta
sammanhang en fras, som är vig nog
att använda, men den är kanske inte
lika lätt att förstå, och det kan i alla
fall inte vara lämpligt att upptaga
den till diskussion nu — men det är
väl inte förslagställarens mening att
påstå, att fackföreningarna inte haft
eller ha inflytande på arbetarnas lö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
