Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mänskligheten frambringar. Men detta
är ej ekonomiskt fördelaktigt,
eftersom kvoten pr man samtidigt minskas.
För en arbetsgivare är det — för
att här anknyta ett resonemang,
Malthus ej gjort — odelat angenämt
att på det viset få en större
produktsumma, ty på 15,200 kr. kan han
alltid göra sig en större förtjänst än på
10,000 kr. Även om han av den förra
summan, frambringad av 8 arbetare,
blott tar 200 kr. pr huvud och således
för sin del behåller 1,600 kr., men i
senare fallet, då 5 arbeta, tar 250 pr
huvud, således 1.250 kr., får han av
den större arbetskraften 350 kr. mer.
D. v. s. ju fler arbetare som finnas,
desto större är hans
exploateringsför-måga.
Förhåller det sig emellertid så, att
för vissa länder och tider, och
till dem ville Malthus hänföra sin
tids Europa, lagen om relativt
avtagande produktivitet direkt
gäller, är det självklart, att en stark
ökning av folkmängden, sänker
den avkastning som kan uttagas av
varje samhällsmedlem. Härskar
samtidigt den fria konkurrensen, som
låter somliga ta duktigt för sig på
andras bekostnad, leder det hela därhän,
att den del av avkastningen, som
återstår för de fattiga, ständigt blir
mindre och således folkökinngens Teella
verkan blir ökad nöd och armod.
Lagens giltighet.
Att bestrida denna lag om
jordavkastningen har ingen försökt, Ty
alldeles självklart finns i varje nu en
gräns, utöver vilken det icke lönar sig
att bearbeta jorden, liksom det finns
en gräns, utöver vilken jorden ej alls
giver någon avkastning. Frågan
ställer sig därför för varje särskilt
tillfälle ej sålunda: finns en gräns för
jordens ekonomiskt fördelaktiga
avkastning, utan måste formuleras: hur
långt kunna vi gå för tillfället, innan
vi stöta på denna gräns? Det är
detta spörsmål, som är av så oerhört
stor vikt och med vilket frågan om
lämpligaste folkökning direkt är
förenat,
Lagen gäller, som nyss sades, blott
under likartat brukningssätt.
Förändringen häri genom bättre
arbetsmetoder, mer produktiva maskiner,
rationellt sädesskifte, bättre utsäde
o. s. v. neutralisera lagens verkningar.
Hade förut en jordlott av bestämd
storlek givit en avkastning per
arbetsenhet till ett värde av t. ex. 1.000 kr.
och hade lagen om sjunkande
avkastning då verkat sålunda att för var
ny-tillsatt arbetsenhet avkastningen
sjönk med 10 kr. per huvud (så att
avkastningen vid 10 arbetare blev
1,000 per arbetare, vid 11 blev 990 per
man, vid 12 blev 980 o. s. v.) betyder
införandet av ett bättre
brukningssätt en plötslig höjning av denna
av-kastningsskala till ett högre plan (så
att vid 10 arbetare avkastningen
numera är 1,100 per man, vid 11 arbetare
1,090 per man o. s. v.). Men väl att
märka, denna förändring är
övergående, ty vid fortsatt arbetstillsats
sjunker avkastningen även under det nya
brukningssättet. Men trots denna
sänkning har likväl det bättre
brukningssättet i den grad höjt
avkastningen, att man först efter en ganska
stark ökning i arbetskraft kommer ner
till den gamla avkastningsskalan.
Utvidgar man detta resonement
och tänker ej blott på en viss jordbit
utan på ett helt lands, eller en hel
världsdels jordbruk, inses lätt, vilken
ihållande ökning i avkastning ett nytt
brukningssätt medför. För det första
kan nämligen ej en hel befolkning så
snabbt öka sin arbetsinsats på
jordbruket som en enskild jordägare, enär
den för jordbruket vid ett visst
tillfälle tillgängliga arbetskraften alltid
är relativt begränsad. För det andra
införa säkerligen samtliga jordbrukare
ej på samma gång förbättringar, utan
rycka så småningom upp till det nya
brukningssättet, vilket föranleder att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
