Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det erbjuder. Visserligen är teorin om
den s. k. ”järnhårda lönelagen”
övergiven som allmängiltig, men för de
lägsta inkomsttagarna, torde densamma
dock i huvudsak äga tillämpning. Men
även vid tvist om vart gränsen för
lägsta levnadsstandard går, måste man
alltid fasthålla som en sanning, att
alla de grupper av arbetare, vilkas
inkomster äro alldeles otillräckliga att
tillåta ett liv som kulturmänniska,
alltid komma att få mycket svårt att
undertrycka ett eller annat av det
dagliga livets behov, för att därigenom
kunna sörja för morgondagen. Den
nödvändiga uppfostran till ekonomisk
förtänksamhet, blir således även för de
i ekonomiskt avseende något bättre
ställda arbetarna svår nog att allmänt
nå på frivillig-hetens väg.
Allt detta gör, att målsmännen för
småfolket verkligen ha all anledning
att strängt hålla på
tvångsför-säkring under statens medverkan.
Detta sammanfaller ju också med
socialdemokratins program. Man måste
under dessa förhållanden beklaga att
icke från partihåll och särskilt från
partipressen sjukförsäkringsproblemet
ägnats större intresse under gångna
tider, än vad verkligen varit
förhållandet. Sjuklcasserörelsen har fått som
man säger sköta sig själv. Detta
förklarar också varför ibland
sjuk-kassefolk nu i våras kunde
finnas så pass stark stämning
för de sakkunniges förslag.
Däremot var det svårt nog att driva
upp intresse för den obligatoriska
sjukförsäkringen. Själva de bärande
idéerna i denna fråga ha tydligen icke
debatterats så, att de trängt
tillräckligt på djupet.
Flera omständigheter gjorde
ytterligare frågans läge i riksdagen sär-
skilt ogynnsamt. För att över huvud
driva fram den i år hade en livlig
agitation utvecklats, som bibragt de
flesta den föreställningen att
sjukkasse-folket fordrade det kungliga förslaget
utan några som helst ändringar.
Härtill kom den orimligt sena tiden och
den brådskande behandlingen i
trängsel med andra viktiga ärenden — man
erinrar sig den typiska detaljen att
ut-skottsutlåtandet ej ens förelädes
ut-skottsmedlemmarna i korrektur! Det
blev under dessa förhållanden icke
möjligt att inom riksdagen vinna
nämnvärt gehör för vare sig
skrivelseförslaget om utredning av
förutsättningarna för tvångsförsäkring, eller
för än så behövliga ändringar i det
framlagda förslaget.
Lagen måste antagas! — så ropades
enstämmigt från nästan alla de
tidningar, som gälla för att förfäkta
småfolkets intressen. Enhetligheten i
denna agitation var t. o. m. så påfallande,
att mer än en tyckte sig märka bakom
densamma representanterna för en
viss statsinstitution, som kunde
tänkas själv ha intresse av utgången.
Frågan kom med få ord sagt genom
detta i det läge, att de höger- och även
vänsterelement, som behövde påverkas
för ändringen, kände med sig att de
icke det ringaste behövde reflektera på
sådana, ty förslaget komme ändock att
med smak slukas av målsmännen för
sjukkasserörelsen. Åtminstone bedrevs
agitationen från det hållet så, att det
intrycket blev förhärskande. Och den
hälsning om ”allt
sjukkasse-folks belåtenhet” över
förslaget, som sjukkasserörelsens specielle
representant fann lämpligt att
framföra vid andra kammarens slutliga
behandling av frågan, bekräftar
ytterligare detta intryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
