Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bundets avtalspolitik går alltså ut på
att undertrycka arbetarna, icke
på att i dem erkänna likaberättigade
kontrahenter.
I motsats till denna avtalspolitik stå
arbetsgivarna i Berlin. Deras ledning är
något påverkad av den banbrytande
tariffen inom boktryckeriindustrin och
ser i kollektivavtalet ett instrument att
främja den ”sociala freden” på
arbetsmarknaden. Vill man detta, så
måste man vilja sådana avtal, som
arbetarna k u n n a godkänna och som
de ha ett intresse av att se
upprätthållna. Detta förutsätter ett
tillmötesgående mot arbetarnas fordringar; ty
det finnes ingen makt — icke heller
den starkaste arbetsgivarorganisation,
det har väl Svenska
Arbetsgivarföreningen också erfarit — som kan
påtvinga arbetarnas organisation avtal,
vilka för dem äro oantagliga.
Dessa synpunkter framhållas i
Ber-linarbetsgivarnas försvarsbroschyr. och
de påvisa skarpt, att
arbetsgivarför-bundets av förutnämnda
”skarpma-kare ”klick dikterade fordringar
samtliga hörde till det slaget, som
arbetarna icke acceptera. Det enda
Berlinarna också vilja är det centrala
riksavtalet, men ett sådant — säga de —
vinner man icke genom en lockout på
annars omöjliga fordringar, utan dit
driver utvecklingen av kollektivavtalet
själv. Representanterna för Berlin ha
därför i alla stadier av
arbetsgivarnas lockoutförberedelser förklarat, att
de icke på grund av dessa fordringar
komme att göra lockout.
Sedan skildras ”skarpmakarnas”
gåpåare-strategi på ett mycket,
ingående sätt. Man hade stirrat sig blind på
general-lockouten — den allena skulle
tvinga arbetarorganisationerna under
oket. Också glömde man alla taktiska
förutsättningar för en sådan strid. I
mönster-avtalet skulle alla
principfordringar fastläggas, och på det viset
kommo underhandlingarna aldrig
längre än till principerna.
Arbetarnas taktik berör också
broschyren mycket utförligt. Den
påvisar, att dessa i alla stadier voro sina
motståndare överlägsna. Vi citera
följande uttalanden:
”En blick på arbetsgivarförbundets.
och fackförbundens förslag visar,
att de senares fordringar i förhållande
till arbetsgivarförbundets voro
tämligen betydelselösa. Dessutom läto
arbetarna skina igenom, att de nog läto
tala med sig 0111 sina förslag och att
de icke under alla omständigheter
höllo på att nu genomdriva sina
önskningar. De följde taktiken att lägga
skulden till förhandlingarnas
eventuella strandande över på
arbetsgivar-förbundet, att ställa detta inför den
allmänna meningen såsom angripare
och att söka själva komma i den
angenäma positionen av folk, som endast ha
väl förvärvade rättigheter att försvara
mot hänsynslösa arbetsgivare. Denna
klokt beräknade taktik lyckades
fullkomligt. Redan i de första
förhandlingarna försvunno arbetarnas förslag,
man talade icke mer om dem. Det var
endast fråga 0111 arbetsgivarförbundets
ändringsförslag.” (Sid. 19.)
När så de första centrala
förhandlingarna brustit utan samförstånd i
principfrågorna, började lokala
förhandlingar 0111 lönerna. Arbetarna
vägrade över hela linjen att n ä
111-na sina fordringar.
Arbetsgivarna fordrade femårig avtalstid,
vilket förkastats av arbetarna i de
centrala förhandlingarna. Vid de lokala
förhandlingarna i Miinchen förklarade
arbetarna öppet, att så länge icke
mönsteravtalet kommit till stånd, talade
de icke om sina löneanspråk.
Härom yttra Berlin-arbetsgivarna
i sin försvarsbroschyr:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
