Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Fackförbundens ställning
dikterades naturligtvis av den ovan nämnda
taktiken. Med ett femårigt avtal liade
lönefordringarna synts relativt höga.
Emellertid fick man icke giva
arbetsgivarförbundet någon angreppspunkt,
man fick icke bjuda det någon
möjlighet att förskjuta tyngdpunkten. Med
hänsyn till den allmänna opinionen
hade det säkerligen varit mera
välkommet, om förbundet hade kunnat göra
lockout mot ouppfyllbara
arbetarfor-dringar än för att genomdriva sina
egna fordringar. Med en kraftig
lönefor-dran (från arbetarnas sida) kunde
arbetsgivarförbundet vinna
allmänheten för sig och lätt vinna
motsträ-vande arbetsgivare. Men därtill voro
fackförbunden för kloka. Konsekvent
intill det sista fullföljde de sin taktik
att ställa arbetsgivarförbundet såsom
angripare inför allmänheten. Väl höll
man för formens skull lokala
förhandlingar på de flesta orter,
arbetarledarna spelade dock väl sin roll och
resultatet var överallt detsamma.” (Sid.
23.)
Berlinarbetsgivarna voro alltså från
början på det klara med, att denna
strid redan på grund av arbetarnas
överlägsna strategi måste föra till ett
nederlag för arbetsgivarna, och de
hade ingen lust att dela detta neder-
lag med ”skarpmakarna”. T. o. m._
hr Hj. von Sydows Dresdenresa
hjälpte-icke; Berlinarna funno ingen smak i
generallockouten och slöto fred med
arbetarna. De tillkännagåvo sig
därmed tillhöra samma ”socialfilosofiska
typ”, som är så förhatad av
”Industria” och som icke är övertygad
om, att generallockout med åtföljande’
provocerad storstrejk är det riktiga
vapnet till att skaffa ”lugn på
arbetsmarknaden”, utan som anser en
förnuftig och verkligt social avtalspolitik
med rättvisa åt båda sidor vara för det
syftet ändamålsenligare.
Vilkendera politiken, Berlinarnas
eller skarpmakarnas, i detta fall varit
den förmånligare såväl för
arbetsgivarna som för samhället, behöver här
icke förklaras. Den frågan besvarar
sig själv. Men arbetarna ha all orsak
att vara stolta över sin seger,
nederlaget för skarpmakarnas gåpåare- och
förtryckarepolitik. Skulle det
ickevara på tiden, att också de svenska
arbetsgivarna började dryfta frågan, om’
avtalspolitiken skall dikteras av
sociala motiv eller av brutal
förtrycka-relust ?
Folkförsåkringen i Frankrike.
För TIDEN av FRITJOF PALMER, Paris.
Sällan har väl en social reform
mötts av mera blandade känslor,
framkallat häftigare kritik än den nu
voterade franska ’ ’arbetar- och
bondeför-säkringslagen”. Jag tänker nu icke
på den kritik, som beståtts lagen från
de håll, där man ännu alltjämt tycks
anse varje utslag av samhällelig
solidaritet såsom djävulens påfund. Till
Frankrikes heder må sägas, att antalet
av den sortens opponenter varit
försvinnande litet; i själva den i
ekonomiska ting skäligen reaktionära —
eller låtom oss säga ”moderata” såsom
i Sverge — senaten avgåvos ej
minclre-än 280 röster (av 300) för, medan
blott 3 vågade direkt rösta mot.
—-Nej, den kritik jag åsyftade har kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
