Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sakna kapital, men att arbetskraften i ocli
för sig har ett värde liksom kapitalet, oeh
att dessa båda värden äro nödvändiga, för
att ett företag skall kunna existera, varför
de också, vardera i sin mån, borde berättiga
ägarna till en mot de insatta värdena
svarande andel i företagets både ledning oeh
vinst. Jag kunde ieke ■ tro, att det skulle
ibliva möjligt att göra kapitalet gemensamt
eller vara lyckligt, 0111 man i strid mot
människans natur borttoge den privata
äganderätten. Fördelningen skulle i varje fall
snart nog bliva både besvärlig och
otillfredsställande. Så uppkom idén, att arbetet
skulle, så att säga, kapitalis
e-r a s och arbetaren i företaget därigenom
bliva likställd med kapitalägaren, även om
han ej ägde annat kapital än sin arbetskraft.
Det är tanken härpå, som föranlett mig att
söka bland hittillsvarande
vinstandelssy-stem, ifall idén där skulle vara på något
sätt tillämpad. Något försök till arbetets
kapitalisering har jag icke funnit.
Då jag likväl dristat giva idén form, har
det huvudsakligen varit för att finna ett
medel, varigenom arbetaren kunde komma
i en bättre ställning i förhållande till
kapitalet och -bliva likställd med kapitalisten,
fastän naturligen härav också borde följa,
att striden mellan kapital och arbete skulle
upphöra, även om enigheten överhuvud
taget icke kunde väntas bli större, än den nu
är kapitalister emellan. Jag inser väl, att
en dylik anordning står i rak strid med de
socialistiska lärorna, men jag kan ännu icke
tro, att dessa äro så lärdiga att omsätta i
praktiken, att vi icke kunde hava fördel av
att under tiden tillgodogöra oss mera
iblygsamma ’ ’parti kularistiska ” förslag. Går
det ej med ens att göra kapitalet
gemensamt eller skaffa lika stora andelar åt alla,
så böra vi väl ej avhålla oss från att skaffa
något mera åt så många som möjligt av
dem, som nu ha för litet, att jämna
fördelningen så gott vi kunna, synnerligast om
det kunde ske godvilligt. Kanske även ur
socialistisk synpunkt vi på så vis kunde
komma framåt ’bättre och snabbare än genom
att hata och strida och ”hoppas” på en
om-störtning. Jag har tagit aktiebolaget till
förebild, just emedan detta, enligt min
mening, varit den i början förbisedda
utvägen, varigenom egendomsfördelningen skett
oeh sker på ett sätt, som kommit de tidigare
socialistiska profetiorna på skam, men
samtidigt genom sin allt mer omfattande
koncentrationsförmåga leder oss närmare det
socialistiska produktionssättet och, varför
inte, kanske oekså en gång lägger det ena
efter det andra mer och mer i statens hand.
Detta om idén. Nu några ord om
förslagets tillämpning.
Andel i vinsten.
Beträffande arbetarens andel i
vinsten gör herr Sommarin en
kontra-räkning, som skall visa, att arbetaren har
största fördelen av att avstå från denna
och sätta all sin lit till fackföreningarna.
Han tyckes därvid gå ut frän den
förutsättningen att, med fackföreningarnas hjälp,
arbetarna kunna få ungefär vad de vilja ha.
En sådan uppfattning lära inte arbetarna
själva ha, f. n. åtminstone. De skulle nog,
om de kunde, genomdriva lika gärna 10 %
eller mera än bara 5 %, -som herr Sommarin
räknar med. Viljan fattas säkerligen inte.
Det är väl sånt, att fackföreningarna ha
förhjälpt arbetarna till löneförhöjningar i
många fall, men hjälpen har icke lämnats
för intet, och det är väl också påtagligt, att
arbetslönerna skulle stiga i alla fall rätt
ordentligt, så länge efterfrågan på
arbetskraften är större än tillgången.
Tjänsteflickorna t. ex. ha icke i någon större grad anlitat
fackföreningarna, men deras löner ha ändå
växt-, t. o. m. raskare än timlönen för deras
fackanställda systrar i fabrikerna. Jag
medger, att den fulla innebörden av
”tillgång och efterfrågan” ej är -så lätt att
förstå, men jag tror, att folk i gemen rätt väl
förstå, att, när alla vilja lcöpa, är det lätt
att få bra ibetalt och tvärtom, och jag
tycker också att, ifråga om arbetet, de senaste
åren även illustrerat saken så pass tydligt,
att faktum är uppenbart nog, om man nöjer
sig med att se förhållandena, sådana de äro.
Hur obehagligt det än kan vara, få vi nog
alla alltjämt räkna med den märkvärdiga
■makt, som ligger ’bakom det Ifrågavarande
uttrycket: ”tillgång och efterfrågan”, in-
för vilken även fackföreningarna måste
böja sig.
Är det sålunda uppenbart, att arbetaren
under förhandenvarande förhållanden även
med fackföreningarnas hjälp ej kan
genomdriva löneförhöjningar över vissa gränser
(detta bestyrkes även av erfarenheten
världen runt) alltså kanske i förevarande fall
icke alls kunde tvinga sig till den i herr
Söm-marins kontraräkning förutsatta
löneförhöjningen 5 %, så bör det väl icke vara
att förakta, om arbetaren finge sig
tillerkänd en del av företagets vinst. Min
bortovaro hindrar mig att nu efterkomma herr
Sommarins önskan om en utförlig
redogörelse för något visst företags resurser och
resultatet med hänsyn till kapital och arbete,
som han lovar stort intresse, men jag
förmodar, att det kan vara tillräckligt att i detta
fall nämna, att t. ex. -det företag, jag
tillhör, kunnat i de 18 år jag tillhört detsamma,
utdela i genomsnitt 6 % pr år och avsätta
till utvidgningar och dylikt inalles c: a
300,000 kronor, för att det skall vara klart,
att det hade varit fördelaktigt för våra
150—-20Ö arbetare, om de under tiden varit
delägare och nu kunnat räkna l/a eller
åtminstone Va av nämnda belopp, i runt tal 100,000
kr., såsom sina. Det blir visserligen inte så
mycket på var oeh en, -men delägarna hade
under tiden också fått tillgodoräkna sig
räntor på de innestående beloppen, oeh kanske
vinsten kunde varit större, om vi alla
riktigt hjälpts åt. Nu säger en socialist, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
