Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa pengar äro ”stulna” från arbetarna
eller "sugna ur arbetarnas blod”. Jag skall
icke uppehålla mig vid det orimliga i ett så
oresonligt tal, utan endast påpeka, att vi
städse betalt normal lön, varförutan vi
.sannolikt ej fått någon att arbeta åt oss.
Arbetaren har sålunda ieke mera att fordra
av oss nu. Men, säger .en annan, detta
bevisar, att den normala lönen varit för låg.
Ingalunda, ty i genomsnitt har vinsten på
liknande företag ej varit så hög, att
industrin i allmänhet kunnat bära högre löner,
oeh varför skulle vi betala mer än andra
för samma arbete? Det hade dessutom
varit till stor skada för företagets utveckling
och fortsatta bestånd, alltså även för
arbetarna, om vinsten skulle delas ut i högre
lön. Kapitalbildningen har varit nödvändig.
Däremot kunde i detta avseende varit
likgiltigt,’om arbetarna eller aktieägarna blivit
bokförda för överskottet .eller delar därav.
Andel i förlusten.
Det inses måhända nu, att delaktighet i
vinsten kunde vara bra, om det bara bleve
tillräcklig vinst, men dela K tig het i
förlusten, det är ett ”oting”. Ja, jag
medger, att det vore bra att slippa. Men
den avundade kapitalisten slipper ej ifrån
risken att förlora, hur försiktig han än må
vara. Den risken måste arbetaren också
vara ined om att bära, sa vitt han vill
vara med o.m att dela vinsten. liar han icke
förtroende till företaget, så må han låta bli
att ingå som delägare. Jag har ej tänkt,
att någon skulle tvingas därtill, utan valet
skulle vara fritt, alldeles som vid vanlig
aktie- eller andelsteekning. Arbetarens
omdömesförmåga bör väl därvidlag vara lika
god som små och ofta även stora
aktietecknares. Arbetarens risk är också ganska
dräglig, då den stannar vid 10 % av ett års
lön. Aktietecknaren måste orta riskera allt
vad han ,har oeh mera därtill, ja, hela sin
utkomst, utan att därför hava mera makt
att göra företaget vinstgivande än arbetarna
skulle få. Detta faktum får icke negligeras.
Vidare kan arbetaren lätt nog taga sin
Matts ur skolan. Han kan sluta, om
företaget ej går bra. Han behöver bara
iakttaga en eventuell uppsägningstid för att få
ut sitt. Aktieägaren torde däremot svårligen
kunna göra sig fri. Just när företaget går
dåligt, är han som mest bunden. Den
ingalunda föraktliga buffert, arbetarnas
innestående lönemedel skulle bilda, är sålunda
icke mer än rimlig som en liten
kompensation för den betydligt större risk,
kapitalägaren måste stå, och den vore säkerligen
ej så farlig för arbetarens vtilgäng, att den
i princip borde framkalla allt för stora
betänkligheter.
Mycket hänger naturligtvis på
bestämmelserna i övrigt. Den statutmässiga
utarbetning, varom herr Sommarin talar, finnes
äeke i den åberopade artikeln. Det utkast,
jag personligen lämnat herr Sommarin till
påseende, borde icke föranleda offentlig
kritik, synnerligast som jag icke ar ense ma c!
uiig själv hur bestämmelserna böra vara oeh
därför ej heller publicerat dem.
Löneförh öjningar.
Emellertid kan jag ieke inse, varigenom
dessa bestämmelser skulle så ’
’utomordentligt försvåra varje försök att genomdriva en
löneförhöjning”. Ingenstädes är sagt, att
”en sådan ej skulle kunna beviljas utan
beslut på bolagsstämma, där aktienärerna
hade stor majoritet”. Tvärtom har jag
städse tänkt mig, att löneförhöjningar skulle
kunna beviljas under hand, så vitt möjligt
efter förtjänst, liksom nu mångenstädes sker.
Arbetaren-delägaren vore ju lika oförhindrad
som alltid att övergå till annat företag, som
betalade bättre, och lian kunde väl även
vädja till sin fackförening och t.o.m. strejka,
om det kunde hjälpa. Tvärtemot vad herr
Sommarin påstår, ser jag ingenting i
statuterna, som kunde hindra detta. Arbetarna
behövde bara iakttaga bestämd
uppsägningstid. Även om han skulle förlora 10 % av
innestående medel, borde detta ej vara
något utomordentligt hinder för deltagande i
strejk, ifall anledningen vore stor och
utomordentliga fördelar stode att vinna. Å andra
sidan vore det kanske ej så lätt för företaget
att utbetala de innestående medleu och 10 %
till i händelse av lockout, varför
arrange-mentet vore minst lika mycket ägnat att
skydda arbetaren för utkastning som att
hindra strejk. Man finge väl också antaga,
att den beröring företagets arbetare av olika
grader skulle få -med varandra och med
aktieägarna i den sammansatta styrelsen och
vid de gemensamma bolagsstämmorna skulle
kunna öppna väg till bättre förståelse för
såväl arbetarnas krav å ena sidan som
företagets behov å den andra.
Rösträtten.
Beträffande rösträtten förefaller det
löjligt, att den kan betecknas som ”värdelös”,
■därför att arbetarnas .sammanlagda
röstsiffra ej skulle få stiga till absolut
majoritet. Annars brukar även en minoritet
anses hava värde, oeh när man betänker, liuru
aktierna i företaget äro .spridda på olika
händer -och många säkerligen skulle komma
att ägas av arbetarna eller dem närstående,
så torde lätt inses att kapitalets majoritet
icke är så homogen, att icke arbetet skulle
kunna göra sig beaktat även i de mest
utpräglade intressefrågor, som kunde komma
till den sammansatta bolagsstämmans
behandling. Det bör ej heller förbises, att en
stor mängd frågor såsom de om
tjänstetillsättningar, val av styrelse oeh revisorer
samt en hel mängd affärsangelägenheter,
bland dem de av herr Sommarin omnämnda,
nämligen avskrivningar, nyanskaffningar av
maskiner, reparationer och utvidgningar, äro
av så blandad natur, att en minoritet
mycket lätt kan göra sig gällande. Slutligen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
