Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stycket”. Nu har för det första
Strindberg aldrig sagt eller antytt sig vilja
framställa något dylikt,. För det andra
är kaptenen sig visst icke lik
alltigenom; i dramats första del vacklar
han mellan ondska och hjälplöshet och
endast diktar brott, medan han i andra
delen, lika stark som ond, verkligen
utför dem. Levertin finner vidare,
att de små detektivknep han ställer
till —att narra en person teckna
dåliga aktier i en sodafabrik eller att
stjäla hans idéer om
karantänsväsen-det — lia icke alls någon demonisk
karaktär. Nu är idén om
karantäns-väsehdet den bestulnes livsverk;
notenen berövar honom frukten a; ett
mångårigt arbete, en betydelsefull
upptäckt, samtidigt som han
omintetgör all hans möjlighet att vinna
anseende och befordran. De dåliga
aktierna ruinera honom, ruinen skiljer
honom från hans hem, hans son, samt
bringar både sonen och honom själv i
kaptenens, fiendens, våld. Men värre
ondska skall det till, för att
Levertin skall tycka det vara något! —
Slutligen må även erinras, att när
Levertin förklarar Legender vara
endast en sämre upprepning av Infe
r-110, han visat sig profetera illa; han
har förbisett den tydliga dragning till
konstnärlig gestaltning av olyckan,
som framträder i den senare boken
men ej i den förra och som sedan
utmynnade i en lång rad diktverk, vilka
ej ens Levertin kunnat helt förkasta.
I;fråga om den rent ästetiska
värde-sättningen är det ju vida svårare att
bemöta oliktänkande. Levertin är
också mångsidig nog för att ej erbjuda
alltför uppenbara anfallspunkter.
Någon Wirsénsk lista på storheter som
han nedsatt och på obetydligheter som
han berömt kan ingen ur hans verk
framplocka. Visserligen är han ofta
kärv nog mot framstående svenska
författare — t. o. m. mot vissa böcker av
Per Hallström — men detta beror
tydligen till god del på- en mycket
erkän-nansvärd egenskap, hans
kritiska.självständighet. Visserligen är han
vanligen vänlig och hänsynsfull även moi
mycket enkla författare’ (att nu ej tala
om författarinnorna), men detta
sammanhänger med den uppriktiga
artighet och äkta välvilja, som utmärKte
honom. Att dock resultatet i alltför
många fall blev ett borttagande av
gränsen mellan smått oeh stort, ett
nedsättande av det stora och
upphöjande av det obetydliga, kan man
naturligtvis ej bevisa för en fullfjädrad
Levertinsbeundrare. Motställer man
t. ex. den spefullt smickrande men
dock hjärtligt menade vänlighet, som
Levertin ägnade Daniel Fallström mot
den tydliga brist på sympati han hyste
för Pelle Molin, får man ej blott alla
som sjunga kungssången på bättre
lokaler, utan troligen även flertalet av
våra mest ansedda diktare och
litteraturkritiker över sig. Motställer man de
höga lovord han hembar docenten
Johan Mortensen mot de långt mera
avmätta och köldblandade han bestod
Ilans Larsson, gör man klokt i att ej
vänta mycket instämmande i sin mening
härom,ty Hans Larsson har ju uppträtt
både mot Vitalis Norström och mot
Verner von Heidenstam. Motställer
man det visserligen artiga men
märkbart snäva erkännande han ger Vilh.
Ekelund, för vilken lian med varje ny
diktsamling synes bli mer oförstående,
mot den alltjämt växande och slutligen
hänförda lovprisningen av Sven
Lidman, så är säkert hela det litterära
borgerskapet med Per Hallström,
yr-kesförkämpen för det äkta, i spetsen
färdigt att sätta all sin kända moral i
pant. på att omdömet är det enda rätta.
a *
Jag vill betona, att jag icke
misstänker ett enda av de .omdömen, som
jag hos Levertin finner oriktiga, för
att vara tillkommet mot bättre vett.
Men en helt annan sak är att
Levertin tydligen var starkt känslig för
kritik och ieke försummade att
veder-gälla en. motståndare hans hugg, då
han ansåg sig kunna slå till med gott
samvete. Det var’ hans rätt. Att
emellertid ett i dylik stämning
tillkommet omdöme skulle bli fullt objektivt,
det skulle ha förutsatt att Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
