Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som kritiker varit mer än människa.
När man nu ser, hur han frånkänner
Ola Hansson god ton och
rekommenderar författaren till Kåserier i
mystik studiet av en andlig sedelära
utan att anföra ett enda ställe, där
denne skulle ha uttryckt sig plumpt
eller tarvligt — vilket oek i fråga om
denna bok torde lia fallit sig svårt —;
när man vidare ser hur han bedömer
en bok av Johan Nordling väl något
strängare men samtidigt avgjort
vänligare än Ola Hanssons Dikter på
vers o c h prosa, då skall man
vara bra blind för allt värderikt hos
den biltoge skåningen, för att ej
misstänka en personlig motvilja som
omedveten orsak till Levertins kritiska
bitterhet. En dylik misstanke rubbar
icke ens övertygelse 0111 Levertins
personliga nobless. Den rubbar blott tron
— en tro, som man på fullt allvar
kräver — att han, en av våra mest
personliga kritiker, skulle i sitt litterärn
kall vara ofelbart objektiv.
Det kan hos Levertin skönjas en
tydlig motsättning mellan hans
redliga strävan efter sträng opartiskhet
och hans starka behov att ge sin
personliga stämning utbrott. Hans
ställning till de dagspolitiska frågorna ger
ett gott exempel därpå. När danskar
och norrmän år 1905 uteblevo från
historiska kongressen i Lund, skrev lian
en vacker artikel * 0111 vetenskapens
upphöjdhet över dagens tvister och
betecknade i detta sammanhang sig
själv som en ”fullkomlig
icke-politi-ker”. Men han var dock tillräckligt
fosterländskt intresserad för att
samma år skriva en ledare av utpräglat
politisk innebörd (”Nationell
trevnad”). Den politiska åskådning lian
där utvecklar röjer både i synen på
rösträttsfrågan och i motviljan mot
kompromisserna en frisinnad karak-
’* För o c h M 0 t, s. 240 ff.
i!* a. a. s. 246 ff.
tär. När han så kommer in på
arbetarfrågan, försöker han visserligen
jämnt fördela ljus och skugga, men
lägger dock till sist skulden för
verk-stadslockouten främst på arbetarna.
”Industrins bärkraft” och ”social
fred” äro för honom avgörande, men
varken rättfärdighetskravet eller
hänsynen till arbetarnas nödvändiga
levnadsstandard.
Huvudfelet hos Levertins
författarpersonlighet vill jag för min del
söka däri, att han på en gång hade allt
för stort behov att framhäva sin
personlighet och allt för liten känsla för
det lidelsefulla, det handlingslystna,
något som en stark personlighet aldrig
kan undvara. Därför måste han på
sistone ha hyst en instinktiv
misstänksamhet mot arbetarrörelsen, om vars
höga mål han dock haft vackra
utsagor. Därför kände han sig — ifråga
om nutida svensk litteratur — mer
tilltalad av antingen idylliska eller
ock stortaliga men i grunden lugna
författare än av de starkt lidelserika.
Därför kände han sig varken lockad
av den litterära detaljundersökningen
eller av det filosofiska tänkandet, när
dessa icke tedde sig lockande för hans
personliga stämning. Därför är hans
stil blomstrande i en grad, som icke
vore tänkbar hos en vare sig mer
tillbakadragen eller mer viljebetonad
personlighet.
♦ *
*
På det nu härskande
Svenska-Dag-bladskotteriet ha Levertins fel delvis
måst verka oangenämt, då dess egna
fel delvis gå i motsatt riktning. Ännu
oangenämare ha några av hans
största förtjänster verkat. Så kommer det
sig, att hr Fredr. Böök nu måst
uppträda och bevisa, att Levertin strängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
