Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall sitta mycket liårt åt, om fransk
bourgeoisi vågar sig in på så
handgripligt utmanande vägar.
Ty vad innebär det att åter avskaffa
för vissa arbetargrupper, t. ex. genom
ett mobiliseringsdekret såsom nu
Briand olagligt gjorde, denna
strejkrätt, som varit officiellt erkänd sedan
mitten på förra seklet? Det var ingen
socialist, utan den klart borgerlige
so-cial-radikalen Camille Pelletan, som i
den nämnda debatten stämplade detta
till ett återinförande av träldomen.
Oeh han frågade med all rätt, var man
skulle stanna, om man sloge in på
en sådan väg. Är icke det dagliga
brödet lika viktigt som en
järnvägsresa? Och stenkolsgruvorna, som hålla
hela industrin i gång?
Men, invänder man säkert på vissa
håll här i landet, där man tror, att
förlikning och skiljedom skola kunna
överklistra det borgerliga samhällets
motsättningar, oskadliggöra dem utan
att klassväldet tager skada —
strejkrätt är ett,
föreningsrätt ett annat. Man kan upphäva
den förra utan att röra vid den
senare. — Vi svara med Louis de
Brouckére, vilken nyss i den belgiska
”Le Peuple” sökt, även lian, i
förkänsla av vad som hotar, gå dessa
frågor in på livet:
”De båda äro oskiljaktiga som
fram- och baksidan på samma medalj.
Vad är föreningsrätten för arbetarna
annat än rätten att tillsammans välja
de arbetsvillkor de godkänna,
följaktligen att alla tillsammans förkasta
dem, som de icke godkänna,
följaktligen rätten att alla tillsammans vägra
att arbeta på de icke godkända
villkoren — och vad är strejken annat
än just en sådan gemensam och
överenskommen arbetsvägran?”
Brouckére är självklart ingalunda
någon fiende till förliknings- och
skiljedomsförfarande, använt på sin
rätta plats, och han vill visst icke att
det skall strejkas för strejkens egen
skull. ”Det väsentliga är, skriver han,
icke att det göres strejk, utan att
arbetarna kunna göra det, som en
sista resurs”! Men han ställer sig
för sin del ytterst skeptisk även mot
alla kompensationer, som stundom
föreslagits i utbyte mot en friare
ställning.
Denna del av frågan behöva vi här
ej gå in på, ty det är klart att Briand
knappt kan lägga tyngdpunkten där
— då hade han säkert ej funnit sig
tvungen att bryta med Millerand, som
ju söker lösningen efter en sådan linje,
I stället skola vi se en smula på den
mera direkta aktion mot strejkrätten
som föreslagits.
Huvudvapnet som anbefallts har
varit mobiliseringsrätten,
’’mi-litarisationen” av de strejkande.
Efter många borgerligas mening även i
Frankrike var det denna åtgärd som
gjorde susen mot den stora järn
vägsstrejken. Detta är dock tvivelaktigt,
ty faktiskt hotade krigslagarnas hårda
straff icke alls omedelbart; vid den
art mobilisering, som man krånglade
sig till att använda, gavs upp till 14
dagars respit med inställelsen! Strejken
brast nog vida mera pä inre orsaker.
Framtvungen nedifrån massorna som
en sympatistrejk till ett par lokala
konflikter vid Nordbanan, hade den i
hela sin läggning för mycket av
stundens ingivelse för att vara stålsatt
till något av vad vi här hemma förstå
med uthållighet. När utvidgningen,
som försöktes till öster och söder,
alldeles slog fel, var ganska visst dess
nerv för den gången förlamad, även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
