Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig, stinkande ocli kväljande.
Innanför dörrarna hörde jag remskivornas
gnissel, maskineriet var redo.
Men vad var det? Ett så underligt
skrik. Vad var det? I den tysta
trappuppgången blev jag så ängslig, kände
mig så kuslig till mods. Ah, det var
ju bara en ny rem, som gnisslade, vad
jag var barnslig! Fast det underliga
skriket skar och skar i mitt öra, som
en ond aning.
Nu tog jag i dörren, öppnade den,
gick in. Till vänster stod en rysk
jude, som kommit hit, till Amerika, ett
musikaliskt geni, som slungade olja,
rutten, stinkande, vämjelig olja. Hela
hans omgivning luktade och ur hans
kläder kunde vridas droppvis av den
luktande smörjan. Till höger var Petes
maskin, här Bills, där en koppärrig
ungrares — mager, njurlidande, ett år
hade han att träla, sen skulle han gå
till vila. Alla, allt kände jag. Jag
kunde gå där sovande, jag var en
levande del i detta stora rum, en del,
som de. Mekaniskt lyfte jag handen,
nickade och gick på. Vid bänken tog
jag av mig rocken, hängde den på sin
hängare, kavlade upp ärmarna. Från
sidan såg jag konturerna av en man,
som rasslade med något gjutgods vid
ett skruvstäd, tyckte jag.
Men vad var det! Stel av fasa
kände jag en kall hand fatta mig 0111
armen, nästan som en stilla smekning.
Jag såg åt sidan. På en stol satt en
stor apa fastkedjad. framför ett
skruvstäd. Den såg på mig med en så
underlig blick. Det låg en oändlighet i
dessa djuriska ögon. Vänlighet,
förskräckelse. fruktan, fasa, nyfikenhet
och barnslig mildhet. Den var på en
gång ett barn, en gammal människa,
ett djur, jag vet icke vad. Så
plötsligt såg den sig om, drog hastigt
handen till sig och började fila, så hastigt,
så blixtsnabbt, att det var mig omöjligt
att följa de särskilda rörelserna.
I ett såg jag mig 0111, utåt salen.
Ängesten kom som stora droppar utför
tinningarna, hjärtat ville icke slå.
Hela detta rum, halvmörkt, fullt av
maskiner, sotigt och oljigt, var nu
fiillt av apor’: stora orangutanger,
ehimpanser, ned till små apor med
långa svansar. Jag såg deras
ansikten, de hastiga huvudrörelserna, deras
mörkbruna ögon och ögonbrynen, som
de oupphörligt höjde och sänkte, såg
dem genom maskinerna — som en
marritt, som en fasans drömbild.
Här var en borrmaskin, där satt en
liten apa och borrade. Hon såg på.
mig så bedjande, det var en fuktig,
mänsklig blick i hennes milda ögon.
Hon vyr ljusbrun, med en vackert
glänsande päls. En tung kedja
rasslade för var rörelse hon gjorde, hon såg
så hjälplöst på mig. Jag tog upp
henne i min famn, gråtande tryckte
jag henne till mitt bröst, slet
vanmäk-tigt i h eri nes kedja och kysste henne
många gånger. Men nu hörde jag
steg bakom mig. Förskräckt hoppade
hon ner igen och började med
förtvivlan borra, så hastigt som aldrig
Slyia Belinsky hade kunnat.
Väktaren, bödeln, kom fram, slog till det
arma djuret, såg hotfullt på mig,
mol-tyst, olycksbebådande. Den stora
revolvern dinglade från sidan, och
hans hånfulla drag sade mig mer än
en handling.
Nu förstod jag vad jag hade hört i
trappan. Jag sprang vidare, såg och
vågade inte se, hörde och ville inte
lyssna. Jag sprang från sal till sal,
genom dessa tröstlösa salar, där
fordom tärda proletärer träladc rastlöst
från morgon till kväll. Jag löpte, jag
vet icke vart, jag flydde från mig
själv, min egen ångest. Men benen
voro blytunga, överallt maskiner och
kedjornas rassel, då oeh då hörde jag
piskslagen, och såg de blodiga
strimmorna över de arma djurens ryggar.
Skriken borrade som spjut i min
hjärna, jag grät och sökte ropa, men min
tunga var stum. Där låg en stor apa,
blödande. Hade den skadat sig, eller
hade någon bödel slagit den till blods?
Jag sökte trösta den, men väktaren
följde mina steg. Vart jag kom,
samma ohyggliga syn. Små vackra apor,
som sleto förgäves, liksom jag, i
kedjorna. tills väktarens djävulspiska ven
över deras ryggar.
Nu liörde jag ett förfärligt skrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
