Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flugsmutsiga speglar, sina lampor,
.sina giänna flaskor och värmen därinne.
Så gick jag upp för trappan, in till
mitt rum. Först genom den långa,
mörka korridoren, där en stackars katt
.brukade vänta på mig, skygg och
rädd, skabbig och mager, men alltid
spinnande och lycklig, när jag kom
och gav den litet kött. Alla gatans
ungar kastade sten på den, därför att
de sågo jag brydde mig om den.
Rammet var mörkt oeh dragigt. Jag
var så trött, att jag kastade mig
raklång på sängen, utan att tvätta av mig
■sotet och oljan, utan att äta, utan att
tända lampan. En gaslykta lyste upp
taket med sitt gula, flämtande sken.
Taket dansade runt för mig. Jag
tyckte byrån var en gjutgodslår,
bordet var en verkbänk, stolarna
specialmaskiner, och att min egen säng var
en väldig hög järnfilspån och slagg.
I mina ögon var taket fullt av
.slamrande remskivor, allting surrade och
hamrade i mitt huvud. För mitt inre
öga passerade dagens händelser revy,
jag ville inte tänka på det, hellre på
■sol och sommar, lek och skratt, och
havet, det fria, oändliga havet. Min
hjärna värkte sig till hur mycket jag
var efter, hur mycket mer jag måste
arbeta under morgondagen för att nå
det fulla måttet.
Men så småningom försvann allt
för mina blickar, kroppen domnade
oeh själen gick till ro, för att söka
sig vila till en ny dag, som alla andra
dagar.
Jag drömde.
Jag vaknade, tände lampan och
klädde mig, långsamt och slappt. Ack,
om jag kunde få ligga i dag, bara i
dag. Men visaren kröp omutligt
fram, tiden var inne. Jag släckte min
lampa, såg hur dagningen färgat allt
till en tröstlös grå massa i den råa
dimman utanför.
Ännu lyste gaslyktorna, och
omkring dem bildade den kalla dimman
en likblå ring. Kölden bet i
kindbenet, fukten kändes på tänderna och
naglarna blevo mörkröda av de kalla
dunsterna.
Så gick jag min vanegång, med
middagspåsen under armen och hakan
nere i rockkragen. Men det var så
underligt tyst, ingen följde mig i dag.
Den långa, svarta ormen av proletärer,
som skredo fram, den långa, tysta
ormen, som ringlade sig fram i
daggryningen, var var den nuf Bredvid
mig stodo människor, de stodo
molty-sta, stirrade på mig, som om de varit
döda väsenden i levande, halvfrusna
kroppar. Ungrare, slovaker,
amerikaner, ryssar, judar, alla lika fattiga, alla
lika dåligt klädda, lika dystra och
stirrande. En följde mig. Jag såg
hans magra ansikte, de gapande
ögonhålorna, ur vilka det stirrade en hemsk
ångestblick, den tandlösa munnen,
som var öppen, liksom ville han tala.
Men ingen talade. Inga magra flickor
med böjda ryggar, inga gossar med
bleka kinder, bara dessa tysta,
halvdöda män, som kantade trottoaren och
följde mig med sina uggleögon.
Och var jag skred fram stodo där
hungrande proletärer, svältande män,
som intet hade att säga, intet hade att
äta, intet arbete hade, bara gatan, med
den råa dimman.
Men äntligen nådde jag fram till
den stora fabriken, där jag var en
liten kugge i det väldiga maskineriet, en
enda liten obetydlig spik i den
ofantliga kolossen. Byggnaden låg som en
jätteångare i tjocka ute på havet, och
från de hundratals fönstren
glimmade det, så varmt, ändå, syntes det mig,
mot halvmörkret utanför.
Portarna stodo öj^pna, men ingen
utom jag gick in. Jag kunde icke
fatta, bara gick av gammal vana, som
jag gått nästan varje dag i år, och
förr, så länge, så länge. Utanför såg
jag massan röra sig långsamt, som
svarta skuggor mot den grå, trista
väggen, på andra sidan gatan.
Förbi järnvägsvagnar med
packlårar, förbi smedjor och verkstäder,
varumagasin och kolupplag, genom
hallar, där mina steg klapprade ekande
mot stenläggningen, fram till dörren.
Ännu hade jag ju tid. Aldrig hade
jag kommit för sent. Så gick jag upp
för den smala järn trappan, nött av
tusentals steg. Oljelukten slog emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
