Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om de nu ville predika det med
framgång, måste de naturligtvis,
antingen deras politiska idéer voro
radikalt demokratiska eller icke, gå ned
med det bland folket. Först och
främst kanske därför att de voro
poeter: ”folket” är mycket lättare att
suggerera än de bildade, mycket
mottagligare för lyrik än de. Bland
borgarna var det endast idealisterna, som
skulle kommit att fastna för lyriken;
och idealisterna äro överallt få... Men
också därför att de voro patrioter och
optimister: borgarens närmaste
fädernesland är kassakistan, och den
rike har alltid glädjeämnen i sina
ägodelar. Folket, som känner sig
suget, har ett mera absolut behov av att
tro på sig själv och sin morgondag.
Emellertid, det portugisiska folket
var ju icke bara så psykiskt
predispo-nerat, som vilket annat som helst
kunnat vara det. Dess sinnesförfattning
var abnorm, dess själ yar spänd till
bristning. Åren voro ett enda betryck,
det kommande en dunkel väv; just
därför grep republikanernas lyrik med
besvärjelsers och trollformlers makt.
Portugisiska nationen var
ökenvandraren, som tappat bort stigen och
trött dignat ned i glödsanden.
Republikanernas patriotiska, optimistiskt
glada budskap kom som budskapet om
att hemmet återfunnits, att palmen
vinkade framför dörren och
vatten-språnget sorlade uppe i berget...
Republikanismen absorberades av de
fattigas Portugal nästan uteslutande
sentimentalt, känslosamt.
Agitatorerna kommo ieke till arbetarkvarter och
■allmogebygder som resande i politik,
som blott ville göra propaganda för ett
förnuftigt och realiserbart program;
de kommo ocji de mottogos som
missionärer, apostlar med eldtungor över
sig, förkunnare av ett tusenårigt rike.
Var och en av dem var en Johannes
Döpare, som gick omkring och
beredde Herranom en väg. En och annan
blev Messias själv. Och menar någon,
att det är överdrift, har han blott att
betrakta de under monarkin över hela
landet spridda, ännu här och var i
butiksfönstren synliga ”vykort”, på
vilka den förträfflige, hygglige,
älskvärde nuvarande utrikesministern d :r
Bernardino Machado är framställd
som Kristus i fotsid mantel, med
Gethsemanes och Golgathas gloria
kring elegant skallighet och
soignerade drag...
Hypnotiserade de folket? De bästa
av dem hade en sådan profetvisshet
om sina drömmars och sina syners
sanning, att de säkert skulle förmått
det. Men egentligen var det snarare
folket, som hypnotiserade dem.
Folket var för nere för att kunna tänka
och resonera och vara med om
diskussioner. De lidande massorna hade
endast ett behov: att tro. Medryckta,
liksom smittade, tillmötesgingo
republikanerna detta behov. I stället för
att i precisa ordalag tala om reformer,
ekonomiska krav, praktiska ting. höllo
de uppbyggelsemöten.
Så blev republikanismen under
monarkins sista år till en tro, en religion.
Utåt antog den republikanska rörelsen
en modig, kampglad, ung kults
former, med vittnande, offer, tåligt
uthärdande av förföljelser. I hjärtana
bodde republiken som ett upphöjt
ideal, en intim, darrande andakt inför
något mystiskt. Republiken skulle
icke blott avhjälpa all timlig nöd; den
skulle medföra inre lycka. D :r Teofilo
Braga hade koncentrerat evangeliet, i
vilket alla samlades: ”Monarkin
har blivit till en utväxt på Portugals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
