Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
otillräknelig. Uncler sin studietid i
Coimbra hade han gång på gång
pa-roxysmer och när professorerna under
tentamen retade honom med kitsliga
frågor, sköt han mot dem med revol
ver. Medan han huserade som värst
i spetsen för regeringen, gjorde en
kliniker från universitetet. d:r Arthur
Leitao, hans personlighet till föremål
för en studie, som författaren var
djärv nog att ge ut i broschyr under
titeln: ”Ett fall av epileptiskt van-
sinne ’
Men även utan medicinsk
analys, även om man lämnar därhän
antropologernas resultat, är typen i
stora drag klar. Av de skildringar
av honom hans egna beundrare gett
mig förstår jag både hans och deras
psykologi. I honom liksom i dem har
man att se människor, vilka
förpinin-gen eller obehaget inför den nationella
tragedin drivit till att förakta och
hata det folk de själva tillhörde. Om
de bara hade låtit det vara i fred då,
skulle saken varit både förklarlig och
ursäktlig; men olyckligtvis intalade
de sig, att en renässans skulle kunna
gå fram ur föraktet och att det var
en mission att grunda en politik på
hatet...
Franco blev som politiker den
monomane kirurgen, som blott vill
karva och skära i sin patient. Beneu
skulle av, armarna skulle av, inälvor
och hjärta skulle ut, och sedan
huvudet kapats med ett raskt guillotinsnitt
och kungakronan pressats riktigt hårt
ned på skuldrorna för att dölja, att
både hjärnan och kraniet voro borta,
ämnade doktorn-statsmannen lugnt
tvätta av blodet från händerna ocli
förnöjt småleende dra sig tre steg
tillbaka för att konstatera, hur nationen,
den sjuke, skulle resa sig upp kurerad,
ta sin säng och gå — och tacka så
mycket.
Sådan var den man, vid vilken de
bästa och de egentligen enda
uppriktiga monarkisterna i Portugal fäste
sina sista förhoppningar. Sådana voro
alltså d e.
De övriga berömliga
”statsmännen”: desespererade individer utan
illusioner, monarkins medvetna
likvida-torer. De voro blott korpar, som
uppträdde som kvacksalvare. De hackade
och sleto också i den stackars döende,
men det var bara för att hålla måltid
och påskynda slutet. Deras följe:
lik-ätare, asgamar, örnar, som församlade
sig över åteln.
Och nationen låg maktlös utsträckt
och led, än under operatörers knivar,
än under rovfåglars näbbar.
* #
*
De republikanska
oppositionsmännen, det var annat slags folk.
Långt borta från de andra, som
allesammans så tydligt själva voro sjuka
och voro det, även när de spekulerade
i sin patients sjukdom, gingo
republikanerna omkring som de friska.
Åtminstone föreföllo de friska. De hade
vigör och röda kinder. Blicken i
deras ögon var icke släckt.
De borde alltså. kunna säga
någonting om hälsan. De borde alltså ha
förutsättningar som läkare.
# =K=
#
Republikanernas, icke enda. men
största, styrka var, att de voro
optimisterna, patrioterna och — poeterna.
Deras budskap var det enda. som
tycktes genomträngt av kärlek till
landet och förtröstan till dess framtid —
och det enda, sopa hade en lyrisk fläkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
