Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det socialistiska, vilket strävar att skapa
nya krafter för en ekonomisk omvälvning,
att dessa krafter besitta friaste
utvecklingsmöjlighet och stiidse få göra sig gällande
precis med den styrka, som de undan för
undan nft. Är proletariatets makt i landet och
i parlamentet så stor, att rätt till inflytande
— mot eller i tävlan med andra politiska
maktfaktorer — på exekutivmaktens
verksamhet tillkommer detsamma, då vore det
oförlåtlig dårskap att avstå Irån utövandet
av denna rätt, blott därför att
statsöverhuvudet bär konungadömets symboler. Med
andra ord: Om de statliga institutionerna
bevara vissa former, som förmodligen
komma att ändras i framtiden, men till dess icke
alls stå i vägen för utvidgandet oeh
förstärkandet av den proletariska makten, så är
•detta ingen orsak, som på allvar kan hindra
proletariatet att gripa ett av de
verksammaste medlen för att påskynda den egna
segern.
För övrigt är det alldeles bakvänt att
komma med den gamla schablon, efter vilken
regeringen alltid är de borgerliga klassernas
affärsutskott. I stater med
representativsystem framställa exekutivorganen de
krafter, som äro med i det parlamentariska
schackspelet. Om alltså proletariatets .makt
vinner en sådan betydelse bland de
parlamentariska krafterna, att den är likvärdig
med de andra klassernas eller de
underklassers, i vilka den borgerliga massan delar sig,
så framstår socialisters deltagande i
exekutivmakten såsom en naturlig .sak i
överens-stä mmelse med den parlamentariska
mekanismens allmänna lag. Det vill alltså säga:
Så länge det socialistiska proletariatets
krafter icke nått en bestämd utvecklings- oeh
styrkegrad, företräder regeringen utan
tvivel uteslutande de borgerliga klasserna; men
i det, ögonblick, då denna grad är uppnådd,
beror det endast på proletariatets vilja, om
regeringen även för framtiden skall förbli
ett redskap för de borgerliga klasserna, eller
0111 den skall föreställa en föränderlig
kombination, i vilken borgerliga oc-li proletariska
-element avvägas mot varandra.
På -denna punkt visar -sig den djupgående
skillnaden mellan radikala och reformister,
fortsätter Bissolati och skisserar kort de
radikalas uppfattning oin omöjligheten av
samarbete med borgerliga element på grund
av klasskampens natur. Bissolati hyser här-
om en helt annan uppfattning, som han
uttrycker sålunda:
I motsats därtill utesluter, från
reformistisk synpunkt, den socialistiska taktiken
icke ett eventuellt samarbete mellan
proletariatet -ocli den ena. eller andra
borgerliga-fraktionen. Icke nog med att det icke
gi-ves någon revolutionär rörelse, vars mål
skulle vara att förinta samtliga resultat av
tidigare perioder ocli bygga allt nytt, har
tvärtom varje sådan rörelse det livliga-ste
intresse av att till -stor del vårda oeh vidare
utveckla dessa resultat för att göra dessa till
grunder för det revolutionära nva. För övrigt
är ett revolutionärt parti även ifråga om det
nya, det strävar att införa i livet och den
sociala strukturen, genom förhållandenas makt
underkastat framsteg i etapper. De
mångahanda politiska ocli ekonomiska problem,
för vilka ett revolutionärt parti i sitt prd.
gram föreslår sina -särskilda, lösningar, äro
varken till sitt väsen alla av samma
betydelse eller i samma grad mogna för lösning.
De historiska processerna såväi som de
säregna förhållandena i varje land rycka iin det
ena, än det andra av dessa problem i
förgrunden. Så kan det ske, och sä sker det
vissa tider överallt, att vid en viss
tidpunkt en fraktion av bourgeoisin är ense
med det socialistiska partiet, att ett av
dessa problem måste lösas och t. o. 111. hur
det skall lösas. Om nu realiserandet av
denna lösning till stor del beror på regeringens
verksamhet, och äro socialisterna genom den
makt de erövrat i land och parlament i det
läget att kunna delta i regeringsmakten,
så ha de också p lik t därtill. De ‘begagna
medlet för att realisera en del av sitt
program.
Den grundläggande skillnaden mellan
re-formism och ■ radikalism vill Bissolati se
däri, att de radikala förfäkta en
katastrofförväntans taktik, reformisterna däremot de
ständiga aktionernas taktik; att de radikala
vilja vänta, tills den socialistiska lösningen
av alla problem kan påbörjas; medan
re-formisterna i varje historiskt ögonblick vilja
utnyttja proletariatets krafter för att nå de
lösningar, som för tillfället ’ kunna uppnås.
En sådan taktik kan icke med fog anklagas
för att kränka klasskampens grundsats.
Tvärtom. Ifall de (reformisterna) erövra
en plats i regeringen vid sidan av borgerliga
element, för att genomföra, en delfordraji till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
