Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förlängd arbetstid ocli allehanda
tvångsbestämmelser säga: ”Nej,
hellre intet avtal alls! llellre ett
permanent osäkerhetstillstånd än att
avtals-enligt vara tvingad att böja sig för
vilka orimligheter som helst.”
Så resonera en del arbetare. Andra
åter gå ännu längre och säga: Även
om vi tillerkännas mot avtalstiden
svarande förbättringar av
arbetsvillkoren. vilja vi ändock icke godkänna
en så lång avtalstid som fem år. Ty,
säga de, godkänna vi för så lång tid
upprättade avtal, är detta liktydigt
med att vi döda våra organisationer.
Intresset för organisationen slappas, så
snart ett avtal blivit genomfört —
medlemmarna åtnjuta ju avtalens
fördelar, om de intressera sig för
organisationen eller icke — och får ett
sådant tillstånd råda en längre tid,
kommer det att sluta med ett massfrånfall.
Detta resonemang gick som en röd
tråd genom den diskussion, som
fördes på Stockholms byggnadsarbetares
gemensamma möte i Folkets Hus en
kväll samma vecka, som
huvudunder-handlingarna inom byggnadsindustrin
avbrötos. Ocli jag har, som sagt, ofta
hört det upprepas, t. o. 111. av mycket
ansvarsfulla fackföreningsmän. Jag är
emellertid övertygad om att
resonemanget är falskt. Organisationer,
som icke kunna bestå med mindre än
att de erhålla stimulantia i form av
lönerörelser och arbetskonflikter v-art
eller vart annat år, äro inte mycket
värda. Och arbetare, som inte
intressera sig mera för
fackföreningsrörelsen än att de lämna sina organisationer
mellan varje lönerörelse, de äro icke
värda förbättringar. För övrigt gäller
det för fackorganisationerna att
inrätta sig så, att de kunna kvarhålla sina
medlemmar, även om dessa icke bliva
tillerkända några öres löneförhöjning
vart annat år. Detta ha de tyska
organisationerna förstått att göra. De ha
icke upprätthållit sina organisationer
med stimulerande medel utan med det
verkligt sunda näringsmedlet: en högt
utvecklad u n derstödsverksa
m-h e t oeh ett planmässigt, energiskt
upplysningsarbete.
Det är arbetslöshetsunderstödet,
sjukhjälpen, olycksfallshjälpen,
flyttnings- och nödfallsunderstödet, som
hålla den tyske arbetaren kvar i
fackorganisationen. Betecknande är ju
också, att de tyska socialdemokratiska
fackförbunden under tioårsperioden
1900—1909 utbetalt icke mindre än
91,661,237 mark i form av understöd
vid sjukdom, arbetslöshet etc. och
endast 65,186.653 mark i strejk- och
lockoutunderstöd, medan de svenska,
fackförbunden under åren 1899—1908
utbetalte 11.529,757 kr. i strejk- och
lockoutunderstöd och endast 860,623
kr. i form av annat understöd. De
kolossala summor, våra tyska kamrater
Sl
varje år utbetala till upplysnings- och
agitationsändamål, tala också ett
intressant ocli övertygande språk i detta,
avseende. Särskilt har deras
vittutgre-nade fackpress # bidragit till att
sammansvetsa fackorganisationerna mer
oeh mer.
* * i
*
Jag ville med detta ha sagt, att det
visst ieke beror enbart på huru
avtalsförhållandena ordnas, om
fackorganisationerna skola förbli starka och
utveckla sig vidare. Naturligtvis kan
ett visst berättigande finnas i farhå-
’ Se artikeln ”Fack-pressen som
upplys-ningsbärare, införd i Tiileus
januarinnm-mer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
