Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Syndikalisternas lösen är — alJt eller
intet!
De äldre faekföreningsmännens
uppfattning grundar sig däremot på rent
taktiska motiv. Mot de kollektiva
avtalen i ocli för sig har man
ingenting att invända, utan det är mot
sättet, varpå dessa avtal på senare tiden
genomdrivits, avfattats och tillämpats
— kanske framförallt det senare —
man vänder sig. Avtalen ha nämligen
under senare åren mer och mer
tenderat till att bliva drakoniskt avfattade
ukaser, i stället för vad de förut varit:
fria överenskommelser.
Arbetsgivareorganisationernas ledare försöka
numera med all kraft genomtvinga de
mest godtyckliga bestämmelser i
avtalen, och så snart de icke få sin vilja
igenom, svinga de lockoutvapnet över
arbetarna. De ha på det
hänsynslösaste använt sig av de tryckta
konjunkturerna i detta syfte, och
arbetarnas organisationer ha endast med
uppbjudande av alla sina krafter förmått
tillbakaslå de mest oblyga kraven.
K
* *
#
En annan anledning till att
kollektivavtalen börjat röna motstånd bland
arbetarna sammanhänger med den
andra härovan omnämnda principfrågan,
nämligen om avtalstidens
läng d. Arbetsgivarna kräva, att
avtalen skola slutas på längsta möjliga
tid. F em års a v t a 1 s t i d har
numera satts som minimum.
Detta krav har sitt ursprung i de
skandinaviska
arbetsgivarekonferenserna oeh har under
innevarande år framförts samtidigt i
Sverge, Norge och Danmark. Svenska
arbetsgivareföreningen framställde det
som ultimatum under de förhandlin-
gar angående nytt riksavtal för
skoindustrin, som fördes i början av året,
oeh sedermera har Centrala
arbetsgivareförbundet framfört detsamma
inom byggnadsindustrin. Ja, detta
förbunds ledning gick t. o. m. så långt,
att den till en början ställde kravet
som villkor för
underhandlingarnas upptagande. Rakt i strid mot
praxis oeh allt sunt förnuft. Man
fastställer ju nämligen inte gärna tiden
för ett avtal, innan man får veta i
n-nehållet i detsamma.
Hittills har det varit brukligt, att
sluta avtalen för en tid av ett, två,
högst tre år. Längre avtalstid än tre
år har man ieke ansett vara lämplig.
Enligt den redogörelse för
kollektivavtalen i Sverge, som utsändes från
kommerskollegii avdelning för
arbets-statistik år 1909, funnos vid 1908 års
början sammanlagt 1.971
kollektivavtal i landet, omfattande omkring
9,600 arbetsgivare och c :a 256,000
arbetare. 834 avtal, omfattande 48,7 %
av här ovan angivna antal arbetare,
hade en giltighetstid av två t. o. m.
tre år. Och 351 avtal, omfattande
17,6 % av arbetareantalet, hade en
giltighetstid av från ett t. o. m. två år.
Icke mindre än 502 avtal, omfattande
14,4 % av arbetarnas antal, hade
däremot en giltighetstid av endast ett år
och därunder. Längre än tre års
avtalstid hade endast 151 avtal,
omfattande 14,1 % av hela antalet arbetare.
Det är under sådana förhållanden
icke att förvåna sig över, att arbetarna
reagera mot kravet på minst fem års
avtalstid. Särskilt som arbetsgivarna
samtidigt vägra att bevilja
motsvarande förbättringar av arbetsvillkoren.
Och det göra byggnadsindustrins
arbetsgivare. De vilja genomföra
försämringar i stället för
förbättringar. Det är förklarligt, att arbetarna,
inför utsikten att bliva påtvingade ett
femårigt avtal med reducerade löner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
