Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en nation, en stat, sä sliulle ingen
socialdemokrat ka något att invända mot
kapitalismens expansion. Men med den statliga
klyvningen komma nya moment till, som
fördunkla blicken för utvecklingens stora drag,
å enä sidan de efterblivna folkens
självbe-stämningsrätt, å den andra rivaliteten
mellan de kapitalistiskt expansiva folken. Krig
mot de svaga, krig mellan de starka synes
vara den dubbla följdföreteelsen till denna
kapitalismens internationella strävan.
Vad är nu sant i detta skenbart ständiga
ocli växande oroande av världsfreden genom
kapitalismen’?
Sant är för det första, att den
kapitalistiska expansionen sätter ifråga den statliga
oavhängigheten hos kulturellt mindervärdiga,
till det internationella samfärdselhushållet
icke av egen kraft anpassningsdugliga folk.
Men detta är nu helt enkelt en ekonomisk
nödvändighet. Dessa folk göra ännu för sitt
primitiva levnadssätt anspråk på ett
oproportionerligt stort rum. Här står de
civiliserades flertalsintresse klart och tydligt
gentemot de icke civiliserade folkens
fåtals-intressen. Man kan åtminstone grovt
uppställa en skala för dugligheten till
självständig kulturutveckling, med kanske
följande ordningsföljd: Ryssland, Mexiko,
Grekland, Kina, Spanien, Turkiet,
Abessinien, Siam, Persien, Marocko. Att Marocko
är att placera i slutet av raden, synes
säkert. Dess ekonomiska och politiska
oduglighet är så mycket mer uppenbar, som det
ligger omedelbart framför Västeuropas
dörrar.
Det svnes obestridligt, att många tropiska
och subtropiska länder blott under
kulturfolkens halva eller hela förmynderskap
kunna anslutas till det internationella
hushållet. Men om vi medgiva främmande folks
omyndighet, ge vi då icke vatten på deras
kvarn, som alltjämt tal» 0111 det egna folkets
omyndighet? Xej, det vore att förbise,att den
högsta kulturens länder också utvecklat sig
till den allmänna rösträttens länder, medan
den lägsta kulturens länder stannat i
feoda-lism och absolutism. Vi få ej glömma att
behov av förmyndérskap först måste bevisas
genom faktisk och fortsatt oduglighet till
borgerligt självstyre, vilket bevis föreligger
beträffande Marockos invånare men icke
beträffande Preussens, ävensom att
förmynder-sltåpet kräver kontroll, och att denna kon-
troll i kolonialaffärer desto nödvändigare
måste vara en demokratisk lfbntroll, ju mer
de direkta bärarna av geschäftet äro till
sma instinkter odemokratiska.
Det är då frågan, av vem, i vilket tempo
oeh med vilka medel ett sådant störande av
barbarisk anarki skall äga rum? Medlens
1’ärmare angivande tillhör utvecklingen av ett
■socialdemokratiskt kolonialprogram. Som
ledande tanke kan här blott fastställas de
koloniala produktivkrafternas och därmed den
koloniala kulturens utveckling i vidaste
bemärkelse. Tempot bestämmes av det
internationella samfärdselhushållets behov.
Växande pris på tropiska och subtropiska
produkter betyda, att nya arealer måste
tagas i kultur.
Den svåraste frågan är: av vem skall
kolonisationen bedrivas? Saken måste
företagas av en statsorganisatiou, ty med privata
sällskap följer alltid risken att omedelbara
mänsklighetsintressen eller ekonomiska
framtidsintressen sättas på spel för
rovdriftens snabba vinster. .Just från socialistisk
ståndpunkt är staten den enda möjliga
ko-lonisatorn, emedan den skapar garantier. Och
den bästa kolonisatorn är d e n stat, där den
arbetande befolkningen har mest att säga.
Därför: ju inflytelserikare socialdemokratin
är i en stat, desto mindre får den överlåta
all kolonisation åt andra stater, i vilka dess
broderpartier kanske ha mindre inflytande.
Principiell kolonialfiendskap betyder i
praktiken, att kolonisation blott bedrives av
stater, i vilka arbetarna äro maktlösa, i vilka
därför det privatkapitalistiska
profitintresset utan skrankor anger tonen.
Men då kunna vi icke komma förbi
problemet om ett samförstånd mellan staterna
i fråga om kolonisationsområdenas
uppdelning. Detta även av en annan orsak. För
de länder, som äro absolut hänvisade till
vidsträckta och säkra förbindelser med
främmande agrar- och råämnesländer, är det
ängslande och för världsfreden i längden
farligt, om andra länder monopolartat
förfoga över oproportionerligt stora
kolonialområden och alltjämt försöka öka sitt
försprång.
Att här föreligga flagranta
missförhållanden behöver intet vidare bevis. Vet
farJi-gaste är, att den engelsk-fransk-ryska
gruppen sedan flera år bildat ett formligt
land-fördelningssyndikat, som icke tillåter andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
