Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pitalistiska utvecklingens väsen, kan ingen
”socialistisk” filantropisk kolonialpolitik
ställas, som blott skulle skiljj sig från den
kapitalistiska genom sin inkonsekvens och
ogenomförbarhet.
Lika litet kan proletariatet gentemot de
internationella konflikterna ställa sig på
någon ”internationell rätts ”-grund, som de
kapitalistiska .staterna skapade i går för att
bryta i dag. Det skulle betyda, att
proletariatet skulle gentemot dagens
maktförhållanden, som kasta den internationella rätten
åt sidan, åberopa sig på gårdagens
maktförhållanden, vilkas övergående och redan
överlevda uttryck det brutna fördraget var.
Arbetarklassens utrikespolitik skulle därmed
icke blott vara fullständigt irreal utan också
bli tvungen att lägga sig direkt i de
kapitalistiska klassernas intressestrider och i
stället för att i varje land uppträda mot
sina behärskare, som alla äro lika ansvariga
och skyldige, få ta parti än för den ena, än
for den andra kapitalistgruppen. I .stället
for den internationella solidariteten och
klassintressena studium av
diplomatkongressernas aktstycken. Marockoaffärens enda
vinst är, att förstöra , sådana illusioner.
Hilferding slutar med några uttalanden
om utrikespolitikens återverkan på
inrikespolitiken, såsom stegrad fiendskap mot
socialdemokratin och därmed skärpt politisk
kamp, försämring av det ekonomiska läget
genom stegrade skatteanspråk, och det i en
internationell dyrtid. Imperialism och
utrikespolitik böra uppställas på nästa
internationella kongress’ dagordning. Ty med
krigsfarans växt måste också proletariatets
beredskap och dess internationella aktion
växa.
Denna gång gör partidagen det bästa
fredsarbetet genom att förbereda den
kommande valkampen, där det icke minst är
fråga 0111 avgöranden, som direkt bestämma
även utrikespolitiken. Att stärka det parti,
som i klar insikt om arbetarnas intressen
förkastar skyddstull och kolonialpolitik,
bekämpar militarismen, fordrar den
internationella avrustningen oeh förvägrar det
kapitalistiska systemet varje man och varje
öre, det är nu det viktigaste, som kan göras
för freden. Krigsfara och dyrtid, det är,
slutar han, de dystra tecken, i vilka
världens starkaste partis representanter sam-
manträda. Oss förskräcka dessa tecken ej,
men de förkunna det kapitalistiska
samhällets öde.
Här stå sålunda tvenne åskådningar
mot varandra, som man med
Hilde-brands terminologi skulle kunna kalla
den positiva och den negativa
kolonialpolitiken. Påfallande är emellertid
den ringaktning för internationell
rätt som från båda hållen kommer till
synes, hos Hilferding i en dogmatisk
tillspetsning som knappast kan
vidhållas. Ty 0111 också rättens
maktbetingelser icke få förbises — därom råder
nog enighet — så skjuter det
betydligt över målet, att utan vidare
förklara ett visst ”rättstillstånd” för
överlevat blott därför att det i en
tillfällig situation blivit brutet.
Arbetarklassen är säkerligen icke villig att
överföra ett sådant betraktelsesätt på
den sociala kraftspänningens område.
Eljest förefaller Ililferdings
negativa ståndpunkt vara den, som
tillsvidare bäst motsvarar Internationalens
allmänna intressen. Ty om det är
sant, att nuvarande kolonialpolitik är
världsfredens främsta störare — det
är väl obestridligt — så. följer väl
därav, att socialismen måste göra
energisk front mot kolonialpolitiken. Om
också vissa intressen härvid ställas på.
spel, så väga de väl fjäderlätt mot den
ökade krigsrisk, som skulle bli följden
av att vart arbetarparti för sig började
aktivt befrämja sitt lands
kolonialpolitik. Den s. k. negativa politiken
innesluter ofta värdefulla positiva
moment. Så här : världsfredens
tryggande. Hildebrands längtan till ”det
positiva” är på detta område ett
betänkligt symptom på den sjukdom, som i
Tyskland döpts till ”positivitis”.
Självklart är emellertid, att
negativismen icke är någon slutgiltig
lösning. här lika litet som eljes.
Hildebrands artikel ställer problem, som
icke därmed äro besvarade, men som
måste i sinom tid besvaras. Vi stå här
inför ett av Internationalens
viktigaste problem, som säkerligen skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
