Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ting existerar icke — varken för
klasserna eller individerna.
Det socialistiska och demokratiska
samhället kan ej undvara de högre
tekniska, ekonomiska och
organisatoriska begåvningar, som i det närvarande
samhället samlas nästan uteslutande
inom överklassen. De måste fostras
till övertygade tjänare åt ett
socialistiskt och demokratiskt samhälle, för
att icke allt för länge stanna utanför
dettas idékrets, såsom dess farligaste
fiender. Det enda effektiva
fostringsmedlet torde härvid vara den
tilltagande användningen av verkligt
demokratiska metoder redan i det
närvarande samhället och i den pågående
intresse- och klasskampen mellan över-
och underklass — naturligtvis så vitt
sådant icke totalt omöjliggöres genom
våldstaktik och konservativ fanatism
från det demokratiska framstegets
motståndare.
Det måste överlämnas åt dessa
att söka upprätthålla de
odemokratiska traditionerna och att eventuellt
tvinga en växande demokratisk
majoritet till nödvärnsåtgärder. Dylika
bliva dock aldrig liktydiga med ett
övergivande av demokratismens
principer inom de samhällsklasser, som satt
sig demokratismens förverkligande till
mål, men icke rimligtvis kunna vänta
att uppnå detta utan en kamp, vars
metoder delvis bestämmas av
motståndaren.
Eftersom samhällsutvecklingen
ständigt måste fortgå och det
demokratiska samhället sålunda självt intet
annat är än en fas av
samhällsutvecklingen, måste demokratismens etiska
värde till stor del ligga däruti, att den
lyfter själva den sociala
utvecklingskampen upp på ett högre etiskt plan.
Detta innebär icke, att den kämpande
arbetarklassen visar någon brist på
kraft, beslutsamhet och principtrohet,
men väl att den söker höja sin egen
sociala moral mitt under kampen. Den
oundvikliga klasskampen skall då bli
en, visserligen hård men dock kraftigt
fostrande skola för högre
medborgaredygd.
Frågan, huruvida utvecklingen fram
till det fattigdomsfria, fullt
demokratiska samhället kommer att avslutas
genom en revolutionär kris eller ej, är
i grunden av underordnad betydelse.
Huvudsaken är att denna utveckling
pådrives och ledes genom en
målmedveten socialistisk-demokratisk
politik. Huvuddraget i denna politik
måste bestå uti ett omedelbart
bekämpande redan nu av alla de värsta
formerna av fattigdomselände och
social ofrihet. Genom att uppställa och
genomdriva anständiga
minimistandards för arbetslöner, arbetsvillkor,
bostadsförhållanden, barnavård,
folkuppfostran, fackbildning, sjukdoms-,
olycksfalls-, invaliditets- och
ålderdomsförsäkring samt
arbetslöshetsförsäkring och moderskapsförsäkring
o. s. v. tvinga vi steg för steg
samhället att inrätta sina ekonomiska
förhållanden med hänsyn till allas krav
på ett minimum av välstånd och
kultur. Sedan gäller det att steg för steg
höja detta minimum allt högre
uppöver den gränslinje, som för
närvarande markerar fattigdomsnivån.
Det är icke genom tilltagande
elände och förnedring, utan genom
tilltagande välstånd och kultur, som de
egendomslösa massorna skola vinnas,
för den ”sociala revolutionen” —
d. v. s. inspireras av en bärande
övertygelse om nödvändigheten av en
socialistisk och demokratisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
