Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
TIDEN
sammanstötningen mellan änne och
folk. Denna sammanstötning
ombesörjer regeringen själv. Arméns
övergång i revolutionärernas läger är en
moralisk process, men moraliska medel
enbart räcka ej till att framkalla den.
I armén mötas olika stämningar och
strömningar: medvetet revolutionär är
blott minoriteten — majoriteten förblir
obeslutsam och väntar impulsen
utifrån. Endast då är den i stånd att
nedlägga vapnen eller t. o. m. rikta
dem mot reaktionen, omi tron på
folkets seger börjar vinna mark inom den.
ilen en sådan tro inplantas ej genom
blott och bart agitation. Först när
soldaten blivit övertygad om att folket
till kampen på liv och död trätt ut pá
gatan ej blott för att demonstrera mot
inyndigheterna, utan för att störta
tsarväldet — först då är "arméns
övergång till folket" psykologiskt möjlig.
Sålunda är resningen till sitt väsen ej
så mycket en kamp med armén som
fastmer en kamp om armén."
Den ryska revolutionen ger således
enligt förf ¾s mening- en erfarenhet, som
avviker från den av Friedrich Engels
i hans företal till Marxs’:
"Klasskampen i Frankrike" förfäktade åsikten att
de svårigheter, som rasas av de
moderna militär-tekniska hjälpmedlen,
skulle uppvägas och utjämnas av den
moderna arméns
klass-sammansättning.
X andra sidan — de härskande
klassernas uppfattning av vad som bör
förstås med revolution belyses av den
process mot .arbetaredelegeradenas råd,
som tog sin början 2 okt. 1906 och som
Stolypin lät föra offentligt... för att
kompromettera sin rival Witte, vilken
först förnekade att ha stått i
förbindelse med rådet, men sedan
överbevisades om lögn och måste taga tillbaka
förnekeisen. Var nu rådet av den me-
ning-en att ett väpnat uppror är en sak,
som förberedes i hemliga kretsar ocii
sedan såsom någ-onting fulländat
stiger ut på gatan? Ingalunda. "Men
åklagarens åsikt", säger förf., "var
blott den uppfattning, som ligger till
grund för vår straffrätt, vilken blott
känner sammansvärjningar, men icke
har en aning om massornas
organisation, en straffrätt, som väl
känner attentat och revolter, men icke har
och icke kan ha en aning om
revolutionen". Samma blindhetens och den
stelnade efterblivenhetens lucka kan
förvisso påvisas även i annan straffrätt
än den ryska. Den "rättvisa", som
skipades under så utomordentliga
förhållanden, kan man lätt tänka sig. De
liberala, "kadetterna", som i den
första duman skulle spela rollen av
frihetens och- folkets målsmän, men som
i fortsättningen beviljade reg-eringen
rekryter, fingo svälja Stolypins
brutala förklaring: "Krigsdomstolar äro
inga rättsinstitutioner, utan
kampmedel". "Rätt är ej självändamål,
utan en ’ s t a t s s a k". För rätten
kämpade liberalerna icke, oaktat
Stolypin sålunda slog- fast en regel,
inför vilken statsstreck och uppror äro
lika berättigade, eller där våld står mot
våld. Och rätts-liberalismen förliste,
hur högljutt den än sedan förkunnade,
att den var "den revolutionära
kvarlåtenskapens arvtagare". Arvet
förvaltades av kadetter och oktobrister i
tredje dumans beslut att bevilja en
halv million rekryter, att vidare
bevilja inrikesministerns gudget, o. v. s.
medel åt bödlarna. Kontrarevolutionen
sätter även sitt märke i vägran att
konfrontera lockspionerna, bl. a. Trepows
kreatur, den sedan mördade Lopuchin,
med de i processen mot "rådet"
anklagade. Den avspeglar sig i
"jordreformen" av år 1906, som gynnade ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
