Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STAEL v. HOLSTEIN: NEUTRALITETSMOTIONENS ODE
173
ningen hemma skapat. Ett ord till
förklaring!
En neutralitetspolitiks första
moment vore en skandinavisk
överenskommelse att
gemensamt till varje pris upprätthålla den.
Men detta innebure varken någon
Low-zowsk försvarsallians utan behörigt
vederlag eller en beskäftig hjälp i
nöden, sådan hr Ehrensvärd till norska
"Morgenbladets" förtjusning skisserat
den. Den bestode i en skandinavisk
entente under svenskt diplomatiskt
direktiv och på basen av ett
proportionellt delande av de nordiska
försvarskostnaderna. Därmed vore det slut
med ankan, som 1905-militarismen
göder, om svensk stormaktslusta (minns
"Hamburger-Fremdenblatt" och prof.
Fahlbeck!), risken av en nordisk
splittring, lika farlig som Polens, vore
utesluten vid den väntade, om ock
osannolika, tysk-engelska
kraftmätningen. Ryssland kunde sluta upp med
fördubblandet av agressivåtgärderna i
Finland, då faran för en tysk
operationsbas upp till Haparanda ej mer
förefunnes. Den norska
integritetstraktaten, som utlöper 1917, hade ej
hindrat diplomatiska sonderingar i denna
riktning, och en fastare hållning i den
av riksdagen applåderade kursen —
för vars uppriktighet vidare dementier
i varje fall må utebli — hade varit
direkt given.
Hela denna problemställning har
man nu kringgått genom att i
stället falla över tanken på en ensidig
svensk neutralitetsaktion, för
vilken givetvis alla förutsättningar
saknas.
Att få den skandinaviska
neutraliteten garanterad är en uppgift, som nog
fordrar en diplomati av annan kaliber
än den i dag. Men bristen på harmoni
i den nuvarande europeiska konserten
är en ehanee för garantiens
uppnående, som snart kanske kan ligga
annorlunda. Nord- och Östersjötraktaternas
brister bestå uppenbarligen i deras
fatala memoranda; en garantitraktat
först kunde ge dem must och kärna
genom återinförandet av 1856 års
ser-vitut om Ålands
icke-befäs-tände — vartill Gottlands
kunde tjäna som en billig kompensation
— samt skapandet av en neutral
zon vid den svensk-norsk-finska
gränsen. Realiteterna i ett sådant förslag
torde vara ganska påtagliga.
Däremot är det svårt att inse den
omordade värdelösheten, resp.
farligheten i bestående neutralitetstraktater.
Varför begära mer av traktaten än
dess egna bärare göra? Varken
Schweitz eller Belgien tolka sin
ställning som om den ej innebure kravet
på ett ordnat försvar. Ty om detta
ej upprätthölles, äventyrades ju den
balans mellan garanterna, på vilken
traktaterna historiskt och positivt vila.
Att Belgien i dag börjar riva i
militärfusket vid Antwerpen, Liège och
Namur och vill öka sin stridsfot till
250,000 man, betyder ej annat än en
naturlig reaktion mot den bekväma
lättvindighet, varmed den klerikala
regimen fattat de folkrättsliga
förpliktelserna. Professor Nys, som citerats,
hemma, är själva målsmannen för en
sådan åskådning.
Visst var skräcken stor i somras
under Marockorabaldret, men
diplomatin kunde delvis inhibera
mobiliseringen, därför att garanterna
försäkrat i London och Berlin, att det ej
skulle gå löst. Det är f. ö. en
absurditet att England i somras skulle ha va-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
