Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 TIDEN
som kan viljas och göras. Mänskan
lever för att skapa, till sist m åste
hon skapa, ty det blir intet annat
kvar för henne att göra.
Jag åtminstone kan förlåta förlusten
av all den tillfälliga och uttryckslösa
skönhet som går, för den skönhet i ädel
ordning och uttrycksfullhet, som skall
komma. Jag tror — lidelsefullt som
en tvivlande älskare tror på sin
älskade — på mänsklighetens framtid. Och
därför tyckes det mig alltigenom gott,
att allt skummet och iorvirringen i
Niagara slutligen, alltsamman, döende
i hungriga kanaler, skall uppstå igen
i ljus och kraft, i ordnad och
välutrustad och stolt och skön mänsklighet,
i städer och palatser, i frigjorda
mänskosjälar och mänskohjärtan."
Den motsättning, vi i allt det
föregående lärt känna, är säkerligen
oövervinnelig. Men vid våra dagliga
strider är det knappast den vi ställas
inför. Ty ett konsekvent
reaktionärt ideal tycks inte ha stora
utsikter att mera bli en levande
samhällsmakt. Och när man slår av på
idealet, vill genomföra det blott partiellt
och låta kanske hälften av
befolkningen fortsätta med att slava i den
nuvarande industriella produktionen, då
blir man ingenting annat än hjälpare
åt den "konservatism", vars medvetna
eller omedvetna ideal är en ny
pluto-kratisk feodalism. Ty mellan denna
och socialismen kommer i praktiken
valet att stå.
Men det finns ett annat problem, av
mera allmänt slag, som denna
diskussion gör aktuellt, och som jag till sist
skall beröra. Det ger oss också ännu
ett litet bidrag till Wells’
karaktäristik.
Vi se hur idealen stå oförenliga
emot varandra. "Vår egen erfarenhet
ute i livet har väl lärt oss detsamma.
För allt vad vi tala om det goda och
sanna oeh sköna, finna vi bara enskil-
da och stridande former av gott och
sant och skönt. Det är denna radikala
oförenlighet mellan mänskornas
värden, vi till sist bruka stanna inför. Är
ingen teoretisk enighet möjlig 1 Vem
vågar absolut förneka det; men vem
har någon större personlig erfarenhet
och vågar fortfarande bygga därpå?
Det är av detta tragiska faktum,
denna oförmögenhet . till djupare
förståelse och därför också till djupare
samliv mellan skilda mänskotyper, som
Wells ger en lysande och belysande
bild i en av sina fantastiska romaner:
"Gudarnas föda".
Vetenskapen har funnit orsaken till
vårt rent fysiska växande och skapat
ambrosia och nektar av ett nytt slag,
och mänskobarn födas, som tidigt gå
över de vanliga måtten. Deras antal
ökas och deras tornhöga jättegestalter,
som dyka upp än här än där i den
civiliserade världen, väcka småfolkets
och dess ledares fruktan och hat. Vart
de gå, är det förstörelse för
mänskornas verk. De fördärva deras vägar,
de krossa deras trädgårdars vackraste
blommor, de bryta ned deras stängsel.
De se oavsiktligt in genom, fönsterna i
deras högsta hus, de se över deras
murar och skyddsvallar, mänskornas
seder och lagar äro icke gjorda för dem.
"Mänskorna äro lyckliga i hus, som
äro fängelser för oss", säger en av de
unga jättarna till sin älskade; "deras
städer äro för små för oss; vi gå med
möda på deras smala vägar, vi kunna
icke tillbedja i deras kyrkor."
Konflikten är oundviklig, och den kommer
också.
Här ger oss Wells en nästan grotesk
symbol på den naturnödvändiga strid
mellan olika klassers ideal, varom
marxismen talar. Den som aldrig
känt det förtvivlade i att vara säker
på, sin rätt men inte ha det ringaste
hopp om att övertyga motståndaren
därom, han kan med lätt hjärta tala
om den marxska socialismens brist på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
