Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST WIGFORSS: REAKTIONÄR OCH PROGRESSIV RADIKALISM 203
"idealism", dess saknad av tro på en
för alla gemensam "rättfärdighet".
Han förstår ej den bittra erfarenhet
och den resignation, som ge färg åt
varje form av socialism, i vilken
"klasskampsevangeliet" är en av
hörnstenarna. Men blott den som i
denna punkt förstått, har rätt att. med
aktning bliva hörd, om han tror sig ha
märkt och vänder sig mot, att denna
resignationens bittra frukt på gott och
ont anammas med den naiva glädje,
som ingenting vet om dess risker och
dess ansvar.
Ty risken är att man förlorar varje
norm för högre och, lägre, gott och
ont. Man börjar tvivla på sin egen
måttstock pk värdet av sina egna
ideal, då man upphört att tro på de
andras. Och ansvaret ligger i att
verkligen tro på sina egna mål, att hålla
fast vid dem såsom det högre, utöver
den punkt, där cle teoretiska
diskussionerna upphöra, på områden där de
icke kunna ge något svar. Här möta
vi det irrationella, som ligger i all
framstegstro. Att veta, att
världsgåtorna icke kunna lösas, problemläget
endast förskjuta sig, men likväl
fortsätta med forskningen. Att erkänna,
att tillfredsställelse och förnöjsamhet
är död, och likväl sträva efter
konkreta mål för att i nya former möta
samma slitning mellan verkligheten
och idealet. Att göra detta och likväl
icke sätta allt det värdefulla i själva
striden, övergången, utan på ett
dunkelt sätt, som ej kan formuleras, dock
tro på framstegets verklighet; är det
icke utmärkande för den mänskotyp,
som egentligen bör bära namnet
radikal? Det är denna dunkla och dock
outrotliga tro, åt vilken Wells låter en
av sina unga jättar kvällen före den
avgörande striden ge ett uttryck:
"Det är inte så att vi vilja driva
småfolket ur världen, för att vi, som
inte äro mer än ett steg uppåt från
deras litenhet, skola få äga denna
värld för evigt. Det är steget vi
kämpa för och icke oss själva. Vi äro
blott cle tillfälliga händerna och
ögonen för världens liv. Genom både oss
och småfolket blickar anden fram och
lär. — Denna jord är ingen viloplats;
denna jord är ingen lekplats; då
kunde vi lika gärna räcka fram halsen ät
småfolkets knivar, eftersom vi inte
hade större rätt att leva än de. Och
cle i sin tur kunde ge plats åt myror
oeh maskar. Vi kämpa inte för oss
själva utan för växandet — växandet
som fortgår i evighet. Att växa i
enlighet med Guds vilja! Att växa ut ur
dessa hålor och skrymslen, ur dessa
skuggor och detta mörker, upp i
storhet och ljus. Större, sade han, talande
långsamt och med överläggning,
större, mina bröder! Och så — ännu
större. Att växa och återigen att
växa. Att slutligen växa till
kamratskap och samförstånd med Gud. Att
växa . . . Tills jorden endast är en
fotapall. Tills anden har drivit fruktan
ned till ett intet och utbrett sig . . .
Han svängde armen mot himlen:
Dit!
Hans stämma tystnade. Det vita
skenet från en av strålkastarna
svängde runt och föll för ett ögonblick på
honom, där han jättelik med handen
lyftad avtecknade sig mot skyn.
Ett ögonblick stod han där lysande,
utan fruktan blickande upp i cle
stjämströdda djupen, pansarklädd,
ung och stark, beslutsam och lugn. Så
hade ljuset försvunnit, oeh han var
endast en stor svart kontur mot den
stjärnlysande himlen — en stor svart
kontur, som med en väldig gest hotade
himlavalvet och alla dess otaliga
stjärnor."
De flesta ha väl bara ett skeptiskt
eller hånfullt löje kvar för dessa
fantastiska spekulationer. Det är inte
heller alltför svårt att bringa
fantasimänskan till tystnad med oemotsägliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
