Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG MEYER: CHRISTIAN HOLTERMAN KNUDSEN
237
minns som i dag då jag mötte dem
första gången. Det är snart 30 år
sedan nu. Det var i en svart håla nere
i en av Voldgatorna, där de hade sin
redaktion, sitt sätteri, sitt tryckeri och
sitt hem i samma rum. Det var
härifrån Knudsen och hans hustru på egen
räkning och risk gåvo ut "Vört
ar-bejde", landets första socialistiska
tidning.
Jag såg resterna av deras nyss
slutade måltid. Njutningslystnaden hade
uppenbart icke mycken makt över
dem. Det slog mig att dessa två
människors trosliv måste ha för dem ett
annat värde än mitt hade för mig. De
kunde mycket väl haft det bättre,
Chr. Knudsen hade redan haft en
faktorsplats på ett av våra största
tryckerier, och han åtnjöt mycket anseende i
sitt yrke.
Där satt han nu i det enda lilla hörn
som var ledigt i rummet för att sticka
in ett bord i och skrev på en artikel,
som han sedan måste sätta själv,
medan hustrun slet med att draga
tryckpressens tunga hjul. Båda strålade
av segervisshet och glädje. Ty de
visste att det bar mot ljus och
rättfärdighet.
Sedan har Chr. Knudsen också
förstått att sköta sin egen verksamhet.
Utan den vore den trygghet han har
och ger icke möjlig. Men aldrig har
det skett med förorättande av någon
annan. Och aldrig har han för den
sakens skull stängt sitt sinne för
något av hjärtelagets och ridderlighetens
krav.
Jag kommer ihåg ett
partistyrelsemöte för några år sedan, ute i Brogade.
Det gällde en ögonblicksvotering, i
själva uppbrottet, medan vi alla stodo
mitt på golvet för att säga varandra
farväl. Jag dundrade som vanligt för
"det enda förnuftiga". Jag såg att
Chr. H. Knudsen var ense med mig
om att det var detta som för
ögonblicket måste väljas. Och då visste jag,
att jag kunde vara säker på honom.
Detta var emellertid icke den
ståndpunkt som bäst stämde med de långa,
principiella linjerna. Och Chr. H.
Knudsen röstade emot. Men först se-
dan han försiktigt förvissat sig om att
det fanns flertal för clet, som för
ögonblicket var praktiskt.
Och liksom han har sina små
egenheter, har han också sin fåfänga. Han
kan rodna som en ung flicka, när hon
är ute i ny hatt. Men han låter icke
dessa små känslor få bestämma sitt
handlingssätt. Under de år vi kommo
att arbeta tillsammans trampade jag
dessvärre många gånger i
ungdomshumör och övermod Chr. Holterman på.
tårna, så att han skrek högt av smärta.
Men dagen därpå var det alltid glömt,
för vår gemensamma saks skull. Jag
känner å andra sidan socialister från
samma tid, som tio år efteråt — tio
år! — gömma och bevara en sårad
liktorn, som vore den deras livs dyraste
egendom.
Allt snobberi är honom främmande.
Den blinda dyrkan av clet erkända,
bara därför att det kommit högt till
väders, parad med klådan att sparka
till alla, som icke förmått kravla sig
upp, oaktat det kanske är just deras
bästa egenskaper som varit dem till
hinders. Vi ha vant oss att se på detta
snobberi som en jämförelsevis oskyldig
svaghet. Det är i verkligheten ett av
de mest oädla själslyten och har en
särskild förmåga att fräta på
karaktärerna.
Chr. Knudsen förenar en stark vilja
och mycken handlingskraft med
förmågan till osjälviskhet. Han är ett
levande bevis mot föreställningen att
egennyttan måste vara
företagsamhetens nödvändiga drivkraft. Häri är
han ett långt hästhuvud framom sin
tid. Det är just detta hela
utvecklingen strävar efter nu. Det är detta som
måste till för att bilda grundvalen för
ett nytt socialt samhälle. Men det är
långt kvar. De egoistiska intressena
och lusten att skrapa åt sig ha ännu
ett allt för djupt grepp i de flesta
av oss. Hos Chr. Knudsen finnes en
lidelse, som är starkare än alla andra:
att handla rätt mot alla.
Problemet i det offentliga livet är
att kunna marschera i takt och ändå
bevara sin personlighet. Det blir
alltjämt nödvändigt att väga det väsentli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
