Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
245
tillnyktrande. Riktig — i den mån ett
generellt omdöme är det — är nog
uppfattningen, att den nyaste utvecklingen av den
fackliga kampen kommer det tillfälliga och per
touliga i förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare att försvinna och ställer klass mot
klass, att strejken "från att vara en strid
mellan en liten grupp arbetare och
arbetsgivare, vilken kunde förlöpa obemärkt
av-hela världen, blivit en social händelse, som
skakar produktionen och det samhälleliga
livet i deras grundvalar". Med mycken kraft
tillbakavisar förf. ilen exklusiva
fackföreningsrörelsens anspråk. Den fackliga
kampens resultat är kamp med stegrad
intensitet utan utsikt att den ena parten skall rå
på den andra, vilket visar att problemets
lösning icke ligger på det fackliga området.
Strejken blir alltmer en politisk handling.
Den fackliga kampen blir en politisk kamp
icke blott om arbetslön och arbetstid utan
om andelen i den sociala rikedomen.
Om denna politiska kamp handlar det
andra häftet, som inledes med en historisk
återblick på den proletäriska politikens
uppkomst. Den härledes ur två källor: den
borgerliga revolutionen och den fackliga
kampen, vilkas syntes till en
socialdemokratisk politik först funnits av Tysklands
arbetare. Träffande karaktäriseras den rena
re-volutionismen — av vilken ju ännu finnes
avläggare — som en för borgerlig politik
mycket ofarlig motståndare. "Vad den vill
är kamp i högsta potens; vad den åstadkom-,
mer är icke kamp utan kampens undvikande.
––––––-Under oupphörligt skri efter gene-
raluppgöi-else, generalslag, och under
öronbedövande vapenrassel överlämnar den i själva
verket valplatsen åt bourgeoisin." Förf.
visar, hurusom rösträtten till en början
uppfattades blott som organisationsmedel,
parlamentarismen som agitationsmedel, men att
det snart gick upp för socialdemokratin att
den måste utöva direkt parlamentarisk
verksamhet för arbetarklassens stärkande. Utan
omsvep erkännas de politiska ensidigheter,
som en tid utmärkt socialdemokratin, i fråga
om fackföreningsrörelse och kooperation.
Och — märkligare ändå — till de
ensidigheter, som ännu icke övervunnits räknar
Parvus uppfattningen — i Tyskland — av m
i-nimilönen, om vilken det säges att
frågan bör behandlas blott från den praktiska
genomförbarhetens synpunkt, "u n d er de t
att vi principiellt i ek e k a n i
n-vända något mot en laglig
reglering av löneförhållandena." Ett
exempel till på att den utmålade
doktrinaris-men hos tyska marxister icke är så oresonlig!
Av intresse är Parvus’ uppfattning av
socialdemokratins ställning till de sociala
mel-lanlagren eller rättare de icke proletäriska
undre sociala skikten. "De agitatoriska
maximer, som voro på sin plats i
rörelsens hörjan, visa sig som
otillräckliga i nutiden." Har
socialdemokratin blivit en politisk makt, medan utom
proletariat och kapitalistklass även
existera andra sociala lagar, så måste ilen
antingen förbli politiskt i reserv, tills allt är
proletariserad, eller ock sträva att på
proletariatets sida samla alla demokratiska
element. "Det förra förefaller revolutionärt
i princip, men betyder i verkligheten
overksamhet, stagnation och slutligen vanmakt
och tillbakagång; det senare betyder
maktutveckling och anvisar vägen till seger.’’
På den parlamentariska taktiken anlägger
förf. synpunkter, som en och annan kanske
finner överraskande från en ’’doktrinär"
marxist. Han framhåller, att
socialdemokratin måste i sin politik räkna även med
delvisa resultat, de må vara än så små, blott
de icke försvaga proletariatets
maktställning, att den parlamentariska taktiken blir
alltmer komplicerad, då man måste räkna
med allehanda faktorer, såsom de
kapitalistiska intressegruppernas ställning till
varandra, den allmänna politiska situationen och
partigrupperingarna för tillfället i
parlamentet. Socialdemokratin måste, säger han, se
till, att det för handen varande motståndet
mot dess fordran ieke onödigtvis stegras.
’ ’Det ges ingen taktisk formel, som ersätter
förnuftet.’’
Parvus förbiser emellertid ingalunda, att
detta mer och mer komplicerade
parlamentariska arbete medför vanskligheter, ja
faror. Han pekar på den övergående
förvirring, som kan uppkomma genom
ministersocialismen och tillflödet av överlöpare från
andra partier, som "städse inbilla sig, att
Se med sitt politiska uppträdande äro kallade
att öppna en ny æra för socialdemokratin,
re-visionister, opportunister, syndikalister,
gu-vernementalister — alltid något för sig."
För Parvus äro sådana företeelser symptom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
