Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
TIDÉN
på en fortskridande kulturell
söndersplitt-ring på bourgeoisins sida.
Särskilt varnar han parlamentarikerna för
att överskatta ögonblickets framgång, vilket
kan vara fröet till att rätta målen efter
den politiska verksamheten i stället för
tvärtom, samt för att överhuvud bortse från
parlamentarismens svagheter: parlamentets
begränsade makt, statsmaktens begränsning,
det faktum, att de politiska maktfaktorerna
i en stat ingalunda bestå blott av valröster.
Till de farliga tendenserna räknar han vidare
fraktionens förvandling från partiets
tjänare till dess herre. Det är blott skada, att
förf. icke anvisat några verkligt effektiva
botemedel.
Åtskilligt, särskilt i bokens senare
partier, frestar till invändningar, övertygande
äro framför allt icke de sista profetiorna om
parlamentets kommande vanmakt, som
Parvus låter gå därhän, att då proletariatet är
redo att vinna överhand, så "grinar mot det
en politisk vålnad". Parvus har onekligen
rätt, då han pekar på de viktiga
utomparla-mentariska maktfaktorerna. Men nog får
man sätta ett stort frågetecken efter hans
’kategoriska tes, att parlamentet blir allt
Vanmäktigare. Den tendensen är nog
tvivelaktig även i Tyskland, för vilket lands
speciella förhållanden eljest en del av Parvus’
satser äro tillskurna. Något besynnerlig är
även satsen, att socialdemokratins stärkande
icke betyder försvagande av
kapitalistklassen, utan att "liksom fackföreningarnas
utveckling föranlett arbetsgivarna att
sammansluta sig, så leder socialdemokratins
utveckling till kapitalistklassens politiska
konsolidering, i bägge fallen stegras
kapitalistklassens såväl makt som motstånd".
(Kurs. av oss.) Föreligger icke här, i b ä g g e
fallen, någon slags politisk metafysik? Är
det som Parvus här säger, så bör ju
kapitalistklassen vara desto mer oövervinnelig, ju
starkare socialdemokratin blir! Att
motståndet ökas, det medgives som självfallet.
Men makten? Uppenbarligen förväxlar
Parvus här makt med maktutveckling.
Naturligtvis hade kapitalisterna större
makt före arbetarnas fackliga och politiska
kamp. Skillnaden var, att de icke behövde
utveckla den.
#
Till den i stort sett förträffliga
översättningen är intet annat att anmärka än några
smärre, onödiga, ehuru icke störande
germanismer. Att man inte inser behovet av att
revolutionera språkbruket och upphöja
verbens entalsform till princip får man väl
betrakta som subjektiv gammalmodighet och
ta obehaget som sjalvförvallat.
WERNER SOMBART.
Proletariatet. Bemyndigad översättning av Valdemar
Langlet.
Hugo Gebers förlag. Stockholm 1911. 86
s, Kr. 1: 50.
Tvenne alster av Sombarts eleganta penna
överflyttades under fjolåret till vårt språk.
De röra sig båda på samma område, det
gebit där Sombart som populär författare
skurit sina. största lagrar: skildringen och
framför allt den psykologiska analysen av
det moderna proletariatet, dess liv, dess
tanke- och känslovärld och de sociala
strömningar, som uppbäras främst av detsamma.
Förlidet år (dec.) omnämnde Tiden i korthet
Sombarts "Socialism och social rörelse".
Den nu till anmälan föreliggande mindre
skriften "Proletariatet" utgör en
synnerligen intressant och värdefull komplettering
av detta större arbete. Varje läsare därav
skall säkert finna sig tillfredsställd med att
ta del även av "Proletariatet", stilistiskt
kanske det förnämligaste Sombart presterat.
Översättningen synes vara tadelfri.
Här är icke tillfälle ingå på någon
redogörelse, än mindre någon granskning av
Sombarts framställning — längre utdrag ha
förövrigt publicerats i partipressen. Däremot
kunna några ord om översättarens förord
icke underlåtas.
Översättaren synes något vilja avtrubba
intrycket av Sombarts dystra skildring i
avseende å dess tillämpning på svenska
förhållanden. Han gör visserligen det viktiga
medgivandet, att "vi faktiskt redan kommit ett
stycke på väg mot samma utveckling, som
skapat helveten på jorden i vissa av de
tyska, franska och engelska
kolgruvsamhällena eller i vissa storstadskvarter m. m., att
skillnaden mellan Sverge och Tyskland ’ ’är
huvudsakligen en gradskillnad". Men då
han vill göra troligt, att "nästan allt
(kurs. av oss) vad fullblodsproletären
förlorat —’ nästan allt detta eller åtminstone
det mesta därav äger han här ännu kvar",
då måste man betvivla hans sakkännedom
eller hans goda omdöme. Behöver man gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
